Greppet lossnar

Torsdagen den 4 april. Äntligen! Vinden har gått över på nord och det blåser hårt, kanske 12-13 m/sek. Snön rasslar över skavlerna och yr in allt upp till ett par meters höjd. På en kvart har vi rivit ner tältet och fått lassen på kälkarna. Vi lämnar vår nersolkade lägerplats utan saknad, ser vår höga utkiksbröt försvinna.

Den flygande focken knycker och spänner i skoten, drar utan att förtröttas, försöker ibland driva hela ekipaget snett, kölskenan ritar kristianior över snön. Erik har det besvärligt vid åsen, måste ideligen passa på kursen. Vi andra dragare tar fort slut, den långa overksamheten har tärt på konditionen. Men det kan inte nämnvärt dämpa vår glädje över att på nytt vara på väg.

Isen är i rörelse i dag. Vatten har trängt upp i springorna och söker sig nu ut mot slätterna. Men var vattnet finns vet vi inte, den vita snön döljer allt. Plötsligt är det som att köra fast i seg gröt, det är för sent att vända när det klafsar om stövlarna. Vi kastar oss nästan horisontellt ut i selarna, svetten strömmar över pannorna och rinner svidande ner i ögonen. Decimeter för decimeter baxar vi oss framåt. Så är vi över surfläcken och seglet tar hand om framfarten. Skenan glider åter lätt och det enda vi har att göra är att följa efter med ena handen på sudbandet. Efter en liten stund börjar vi frysa.

Allt skulle ha varit enkelt om vi kunnat ta hela utrustningen i en enda vända. Nu måste vi göra halt efter ett par kilometer och streta tillbaka mot vinden igen för att hämta kälkarna. Först efter flera dryga timmar är vi tillbaka.

Men kursen är sydlig och framåt eftermiddagen hör vi flyget på linjen mellan Sundsvall och Vasa, vi har varit för långt norröver för att se planen de senaste dagarna. Nu kan passagerarna återigen få börja undra över vad det är för små kryp, som trälar i isen under deras kabinfönster.

Det mojnar, knappt har vi slagit läger förrän bösskistorna tetas fram. Tor drar västernorret, åt nordväst och Erik med Jalle i släptåg östersåret, mot sydost. Deras smutsvita dräkter sugs snabbt upp av diset. Tore och jag får vänta länge på deras återkomst. Vi rantar upp och ner på isranden bakom aktern för att kika. Ingenting är att se och det börjar mörkna. Hissar en signalflagga och funderar just på att tända en fackla, när de äntligen skymtar alla tre. Från var sitt håll kommer de. Erik och Jalle berättar att de gått vilse. De glömde kompassen hemma och på återvägen, sedan de just skjutit en vikare och fått skott på en annan som sjönk, irrade de för långt västerut. De hade turen att träffa på spår, som de själva gått upp för flera dagar sedan, under en resultatlös utflykt från förra lägret. Nu är de trötta, de lägger sig framstupa på magen och sörplar havsvatten ur en spricka.

Fredagen den 5 april. Första riktiga varma vårdagen. Nio svanar passerar i formation och strax därpå en mås. De ornitologiska iakttagelserna hittills har varit få under resan. Tor har sett två gulsiskor och Jalle har sett en skrak.

Här stannar vi ett slag. Med det milda vädret är det också en möjlighet att sälarna vågar sig ur sina visten och går upp på slätterna för att sova och sola sig. Jägarna far åstad på skredstängerna, stående på skidan med högra foten, sparkande med den andra. Väckaren i högra handen för att staka och hålla balansen. Undan går det och Jalle har svårt att hänga med till fots fast kälken ännu är tom. Det gäller för Jalle att med kikaren försöka upptäcka de blodreten, som Erik lämnar efter sig. Ett blodrete är ett nedblodat isblock, som skytten lagt ut som signal åt dragaren att här finns säl att hämta.

Den här kvällen får Tor sin första vikare. Från båten ser vi att han slitit av sig vitkläderna, "han har gått sig svart". Det är också ett sätt att kalla på dragare. Suckande reser sig Jalle och går honom till mötes.

I tältets tidiga mörker äter vi sedan vår kvällsvard. Det bjuds på långkokt sälkött, som sänder dofter liknande dem från mina traninsmorda läderstövlar. Trots att vi blandar med lök och vräker i massvis med peppar kandet inte hjälpas att rapningarna efteråt strax försätter oss i barndomens fiskleveroljedagar.

Finvädret fortsätter under de närmaste dagarna. Vi driver sakta söderut. Fredagens latitud N 62' 49', 7, lördagens N 62'46', 7. Men med de förhärskande västvindarna närmar vi oss nog också den finska kusten, trots att de höga svenska bergen vid Nordingrå hägrar om eftermiddagarna. Till dessa berg är det minst fyrtiotalet sjömil.

Land och fyrar, som vi annars rimligen inte borde ha sett på grund av horisontens välvning, har hägrat för oss tidigare. Då vet vi att vi inte bara har is runtomkring oss. Vore det så, skulle sådana optiska villor inte uppstå. Någonstans därborta måste också finnas öppet vatten, som får ljusstrålarna att brytas i höjden. Alltså har en råk slagit upp vid svenska kusten.

I vår egen is suckar det och droppar från tusen tappar. Stora block kasar plötsligt ner någon decimeter och ligger sedan stilla och väntar. Nästa ras sker kanske först nästa dag, nästa vecka eller nästa månad. Att nysnön sugs upp på de alltmer svartnande slätterna betyder ingalunda att det snart blir isfritt. Det blir en lång vinter i Bottenhavet detta år.

Jägarna börjar komma hem ganska väta. Tor utmärker sig särskilt genom att oftast bara vara torr om fötterna. Det tyder på, att han för det mesta plaskar fram liggande på magen ovanpå skredstången, som han i blind jaktiver låter glida från det ena lossbrutna flaket till det andra. En del småråkar har också slagit upp, men det tycks inte hindra vare sig Erik eller Tor nämnvärt. De söker lugnt ut ett lagom stort flak och paddlar sig över med skredstången. Senare på våren, när råkarna blir större, blir det besvärligare, särskilt om hela isen är i rörelse. Då smälter flaken mycket snabbt och det gäller att leta ut ett tillräckligt stort flak, som kan klara hela överfärden. Det har hänt att jägare mitt ute i råkar på flera hundra meters bredd hamnat i vattnet och fått simma mot andra stranden. Då är det viktigt att man genast får kläderna av kroppen och vrider ur dem, så fort man kommer upp på fast is. Annars stelnar alltsammans och de frusna kläderna börjar skava huden blodig. Särskilt knä- och handleder brukar vara illa utsatta.

Vid slutet av en dag klagar Erik över att han fått ont i ögonen, det känns som sand därinnanför, säger han. Erik har slarvat med solglasögonen och drabbats av en lindrig släng av snöblindhet. Han tar det med ro och sörjer bara en smula över att fällivet nu inte är likadant som i gamla dar. Då var pytaren kung, satt ofta fet och egenmäktig på en kälke med en skyddande bindel för ögonen. Medan dragarna drog.

Söndagen den 7 april hissar vi storseglet uppochned med storbommen högst som en rå. Hela dagen drar vi åt söder. På avstånd måste det se ut som vore det en arabisk feluck, som svävar fram över isarna. Den särpräglade svalvingen är fälld ut över ena båtsidan.

Vi går lätt klädda och låter skratten spricka fram i våra skäggstubbiga ansikten. Ingen skulle känna igen oss längre. Mest av alla har Erik förändrat utseende. Med sitt vita skägg påminner han mer och mer om en gammal båtstyrare på Nilen.

Nytt läger bakom en ny isrand. Vi har tretton sälar fällda nu och längst ner i söder ser vi, hur det glittrar av vatten i månskenet. Klovet är brett och vi kan vara där redan nästa dags middag. Men det är också i morgon bitti vi enligt överenskommelse ska starta vår ena nödsändare. För Tore och mig kan detta vara sista natten i isen. Det känns egendomligt.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel