En säkerhetsfråga

Den nödsändare vi skulle använda oss av var en "Diana", en transistoriserad pulssändare, som vi fått låna av det svenska sjöräddningssällskapet. Tore Johnson och jag skulle nämligen bli föremål för en realistisk övning. Det var överenskommet, att jag skulle starta sändaren på morgonen den 9 april och fortsätta att sända tills vi blev hittade. Sedan skulle en livräddningskryssare eller eventuellt en helikopter komma för att hämta oss.

Inne på land visste ingen var vi befann oss sedan tre veckor. Det enda som sagts före avfärden var, att vår huvudsakliga destination var Finngrundsbankarna. Men om fälbåten på vägen dit skruvats ned och om dess besättning fortfarande var vid liv, därom visste man intet.

Detta sammanhänger med svagheter hos Diana-systemet, svagheter som man nu gör sitt bästa att övervinna. Vid tiden för vår resa kunde man ännu inte kommunicera med en "Diana", den nödställda hade ingen chans att tala om vad som inträffat eller vad för slags läkarhjälp, som eventuellt behövdes. Den största olägenheten var dock att Dianan ännu inte, trots alla försök som gjorts, kunde utlösa larm. Spanarna måste veta, att någonting hade inträffat för att kunna skicka ut flygplan, som händelsevis var utrustade med apparater, vilka kunde uppfatta sändarens i och för sig ganska verksamma signaler.

Genom att börja intressera mig för säkerhetsfrågor, som annars säljägare i gemen står ganska främmande inför, råkade jag redan nere i Stockholm sticka in skallen i ett getingbo. Det kom snart fram att andra fraktioner inom sjöfarten ansåg, att system "Diana" inte var någonting annat än en enastående bluff. Generöst erbjöds jag därför att få låna en hel liten radiostation av typ "Gibson Girl", som amerikanska flygare hade med sig under andra världskrigets raider. Tekniker uppbringades som på ultrakort tid lärde mig att koppla antenner och ställa in frekvenser. Härnösands kustradio fick order att öppna mitt i dödsäsongen bara för oss. Jag kände mig redan som en heroisk radiotelegrafist på luftskeppsfararen Nobiles tid.

Men någon direktförbindelse med Stockholm gick det ändå aldrig att få från vårt isflak. Flickan Gibson förlorade humöret ganska snart. Hur jag än vevade på generatorn till den kaffekvarns liknande gula sändaren, vägrade en viktig antennavstämningslampa att lysa. Trots att vi pillade isär apparaten och rengjorde ärgiga ytor med brännvin. Erik, som retfullt betraktat mina ansträngningar, sa att han kände en duktig skrothandlare i Vasa, som säkert skulle kunna göra en funktionsduglig "Diana" av en trasig "Gibson Girl". Efter hemkomsten undersöktes apparaten på en verkstad. Där upptäcktes att ett rör var trasigt.

Våra chanser att klara oss om något verkligt allvarligt inträffat, hade minskat. Visst hade vi "Dianan" med oss. Men dess pulssignaler skulle ingen lyssna till förrän vid ett visst klockslag efter flera veckor. Först då hade vi rätt att vara nödställda, först då kunde vi "räddas". Men tänk om ...

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel