Bottenhavets härskare

Låt svenskarna ta Sverige, finnarna Finland. Men havet, som svallar deras kuster, tillhör ändå Bergöborna. De äger det som kungar äger riken och presidenter republiker. Andra sjöfarare har bara rätt att färdas över det. Bergöbon ensam residerar och regerar på Bottenhavet, han ensam har med sin öppna lilla båt plöjt fram och tillbaka över islårorna som sin egen teg. I månader ser han inte land, så att när han slutligen kommer till en strand, ter den sig som en annan värld. När natten faller på revar Bergöbon sina segel och lägger sig till ro medan flockar av sälar strömmar fram under hans huvudkudde.

Jag har roat mig med att byta ut några av begreppen från Herman Melvilles "Moby Dick". Jämförelsen mellan Bergö och dess säljägare och Nantucket utanför Nordamerikas ostkust och valfångarna, som seglade ut därifrån, är ingalunda alltför orimlig. I båda fallen rör det sig om närhet till havet och intensiv förtrogenhet med dess villkor. De sysselsättningar, som förr gav glans åt öarna har nu dött ut eller är åtminstone stadda i utdöende.

Det var faktiskt hög tid, när finske inrikesministern Johannes Virolainen sommaren 1962 fastställde att Bergö skulle ha en säl i kommunvapnet, "i rött fält en säl av guld med ryggen bågformigt krökt åt vänster". För Erik blir den siste av Bergös berömda fälskeppare, några andra kommer inte att följa efter honom. Han vill inte heller att Jalle på allvar ska ta upp hans farliga yrke.

Den som nu besöker Bergö skulle kanske tanklöst säga, att ön förfallit. Sedan hösten 1962 har Bergö färjeförbindelse med fastlandssocknen Malax och längs denna kan avflyttningen till Vasa och även till Sverige fortsätta i ett långsamt accelererande tempo. Den påträngande lukten från minkfarmerna får en också att tro, att detta är en plats som övergivits av havets hjältar.

Men det är få hushåll, som inte har någon manlig medlem ute som fyrvaktare eller lots antingen på Norrskär eller Rönnskären. Eller också är han kapten eller styrman på väg till och från Amsterdam eller London. Bergöborna har eget rederi med kontor i Helsingfors och ett lastfartyg på 4 000 ton och ett nytt under byggnad. En stor del av däcksfolket på andra finska och svenska båtar är också från ön. Men inte nere i maskin, det passar inte på Bergö. Det kan också hända att sonen i huset är en av de många Bergöpojkar, som just läser navigation i Mariehamn.

Smuggling var en omtyckt sport på Bergö och det är svårt att leta upp någon vuxen som inte handskats med dunkar. Det är en form av extraarbete, som man anser legitimt och som ännu inte helt upphört. Ett fartyg som man kallar "Vodka-Johan" därför att det regelbundet trafikerar Polen förekommer i dessa sammanhang. Den beprövade metoden att hiva jutosäckar, innehållande dunkar och salt, överbord har använts. Säckarna sjunker, men beroende på saltmängden, tar det så och så lång tid innan saltet smälter och dunkama flyter upp till ytan. De plockas upp av morgontidiga och beslutsamma män i roddekor. Allt det där är företeelser, som också förekommit på svenska sidan, varom förslagsvis Holmöborna borde ha en del att berätta.

Till det yttre är det inte någon större skillnad mellan Bergö och vilken som helst svensk kustkommun norr om Skags udde. Samma låga, granbevuxna och steniga land. Samma myggplåga. Men det finns dock erfarenheter på Bergö, som inte delats på den rikssvenska sidan. Framför allt är det minnena från första orostiden under detta århundrade som etsat sig fast. Vad som inträffade under åren 1939 - 45 var bara att enstaka bombplan gjorde anflygningar över ön, när de skulle bomba Vasa. Så var det tjoget med kistor, som kom hem från fronten. Hur smärtsamt detta än var, så ligger det ännu en smula för nära för att ständigt göra sig påmint.

Tors mamma har berättat för honom om kosackerna, som var förlagda på ön ända fram till inbördeskriget 1918. Hon har gjort det med så målande ord, att Tor, fast han ännu inte var född på den tiden, när som helst kan se hur de spränger över staketen med sina granna hästar, aldrig öppnar de en grind. De bjöd barn på sötsaker, sjöng ofta, sorgset och vemodigt för att de aldrig fick resa hem. Kosackrna gav sig utan strid, när den vita motresningen på några dagar ryckte hela Österbotten med sig.

Ett mörkare minne är lotsarnas strejk. De vägrade att lotsa ryska fartyg genom Gloppet. Flera fördes fängslade till Helsingfors. Åtminstone en av lotsarna miste förståndet efter förhör och hotelser. De kejserliga myndigheterna tillsatte ryska lotsar från Kaspiska havet på Norrskär och Rönnskären. Fartygstrafiken kunde fortsätta. Men mot de nya lotsarna vände sig nu de sysslolösas vrede.

När uppgörelsen kom, stod denna inte att hejda. Fruktansvärda scener utspelades. Ståndrätt utövades och gråtande bad ryssarna förgäves om nåd, visade fotografier av hustrur och barn. Andra jagades över isarna och sköts utan barmhärtighet ned med de nya graftongevären, gevär uppkallade efter den brittiska båt som smugglade in dem. Det värsta dådet skedde dock i en öppen vak utanför Vasa. Ner i denna knuffades några av de olyckliga ryssarna. När de sträckte upp händerna mot iskanten, högg man fingrarna av dem. En Bergölots, som var med om detta, höll sig länge borta från hemön. Han dog först häromåret. Det sägs att han hade svårt i det ögonblicket, att han ideligen mumlade något om ryssarna på isen, ryssarna på isen...

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel