Nordlig drift

Satan också, vi driver norröver! Vattnet pumpar i ett hål vi slagit upp och pilklinan går inte att sänka i botten, den viker av starkt med strömmen. Solen syns bara nätt och jämnt genom molnen för att jag ska kunna ta höjden. Anteckningsbokens papper fladdrar, medan jag valhänt räknar fram latituden N 62' 55', 4. Det gör hela nio distansminuter åt fel håll på bara tre dagar. Tre onyttiga, onödiga dagar som vi legat stilla och väntat på vindomslag.

Finska rapporterna talar om att isbrytaren "Sampo" är på väg mot Bottenhavet för rekognosering och tänker stöta fram mot Mäntyluoto. Det betyder, att det förmodligen bildats en kustråk invid finska landet och då är vi ju i helt galen ände av sjön för att slippa ut i vatten. De svenska isbrytarna, som kunde ha inneburit tecken på lättad issituation, bökar fortfarande långt nere i Östersjön och i Öresund. På kustradiobandet klagar en skeppare över Hangö radio att han fått flera spant knäckta i skruvis utanför estniska kusten.

Liksom för att ytterligare understryka vårt fastlåsta läge lämnar svenska riksprogrammet strax efteråt en del uppgifter, som har med säl att göra. Först får vi höra, att allmänna opinionen är upprörd över att finska trålare varit inne i Visby och slängt upp ett lass med dödade kutar på kajen och strax därpå stuckit till sjöss igen för att skjuta och klubba fler i farvattnen kring Gotska Sandön. Därpå meddelas att 20 000 sälar i Östersjön konsumerar 134 ton fisk per dag eller 50 000 ton om året, vilket är mer än dubbelt så mycket som landades av ostkustens samtliga fiskebåtar. Det är enligt en utredning av fiskerikonsulenten Gösta Ivarsson i Uppsala. Han säger, att sälstammarna ökat i Östersjön och att skadorna på redskap och fångster blivit mera kännbara. Mest utsatt är laxfisket och därnäst fisket med nät och skötar på sik och strömming. Ivarsson har kommit till slutsatsen, att sälarna numera är spridda över större områden än tidigare, vilket försvårar observation och bidrar till en underskattning av beståndet. Störningen av deras gamla viloplatser har medfört att de blivit pelagiska och att deras skadegörelse i havet ökat. Ivarsson föreslår därför att skottpremien höjs från femton till trettio kronor, så att det blir ungefär samma belopp per fälld säl, som nu gäller i Finland.

Som på beställning får vi någon kväll senare i vår allt svagare radio, som låter som om den talade från en sjunkande kontinent, höra den finska inställningen. Det blir mest fragment, som senare efter hemkomsten måste kompletteras genom brev och samtal. För dessa uppgifter, som avspeglar läget i Finland så sent som i augusti 1963, har jag fått hjälp av fiskerikonsulenten Valdemar Arner i Vasa och fiskeribiologen Gösta Bergman i Helsingfors.

Det framgår att man i Finland inte anser sig ha råd att mata sälar med lax och det hänvisas till en undersökning som Österbottens fiskarförbund gjort i kustområdet mellan Skaftung i Sideby kommun och Nämpnäs i Närpes kommun under hösten 1962. I Skaftung finns sammanlagt fem båtlag, som bedriver fiske med laxrev. De påträffade 377 laxhuvuden på sina krokar. Resten av fisken hade sälarna ätit upp. Detta betyder undandragna förtjänster. För de femton utfrågade båtlagen inom området beräknades förlusterna springa upp till 23 165 nymark. De bedrövade fiskarna förklarade, att de inte längre kunde bedriva fiske. Sälarna är kloka och förstår att dra sina slutsatser, när de ser redskapsutläggare i aktion. Man har lagt märke till, att redskap som läggs ut i mörker inte på samma sätt tullas av djuren. Har de väl upptäckt laxrevar, ser de till att de håller sig i närheten för att plocka bort laxarna efter hand som de går på krokarna. Det händer ytterst sällan, att de fastnar själva.

Rapporter från de olika finska fiskarförbunden tyder på att sälarna, tvärt emot vad som sker i Sverige, också dragit sig mot de inre skärgårdsvattnen. I Finska viken har de rent av gått upp i åar, till exempel i Virojoki. Det enda området, från vilket inga klagomål om sälens framfart kommit, är Abolands skärgård. Men eljest är bilden ensartad från Åland, upp längs Bottenhavet och in i Bottenviken; sälarnas antal har ökat och deras skadegörelse har blivit större. Sedan tycker man det vara av mindre betydelse, om detta skett genom att populationerna ökat över huvud taget i vårt innanhav eller om här skett en invasion från Sverige.

Dr Göran Bergman vid Zoologiska institutionen vid Helsingfors universitet, den vetenskapsman som bäst studerat sälfrågan, säger:

"Stammen av vikare minskade starkt under 1930-talet på grund av de rätt milda vintrarna. Sedan dess har beståndet på nytt ökat dels i östra delen av Finska viken, dels i Bottniska viken, där sälbeståndet utgörs av nästan enbart vikare." (Detta stämmer inte med Eriks iakttagelser. Han hävdar, att både en vandrande och en fast gråsälsstam förekommer i Bottenviken.)

Enligt dr Bergman har gråsälen tidvis varit föremål för en alltför stor avskjutning. Sålunda visade det sig i slutet av 1940-talet, sedan även de svaga isvintrarna bidragit till en minskning av gråsälarna, att man bara påträffade gamla gråsälar. Stammen är inte heller för tillfället stadd i tillväxt.

Som en lösning med betraktande av alla motstridande och olika intressen rekommenderar dr Bergman fridlysning av vissa sälbådar med kringliggande områden i havsbanden. För övrigt skulle sälfångsten kunna bedrivas nog så intensivt även om man måste fråga sig, i vad mån en intensifierad fångst skulle minska sälskadorna på fisket. Sälarnas existens skulle inte direkt hotas av en fortsatt höjning av skottpremien, anser dr Bergman.

Sälen har under gångna tider ofta varit uppe till lidelsefull behandling i finska riksdagen och regeringen. I februari 1963 motionerade t.ex. den österbottniske riksdagsmannen Greis Teir att regeringen snarast skulle vidta åtgärder för att kraftigt minska sälstammen och att som det heter "i brådskande ordning ta upp anslag i statsbudgeten för att ersätta de skador som sälarna åsamkar yrkesfiskare". Finlands andre lantbruksminister V. Korsbäck framhöll i ett svar, att en höjning av skottpenningen inte är en fråga som enbart berör Finland, utan den bör avgöras i samråd med Sverige.

Troligen utlöste det svaret inte någon optimism i Finland. Den finska premien är redan högre än den svenska och en ytterligare höjning skulle kanske kunna medföra en ovälkommen införsel av sälunderkäkar från svenska vatten. Man vet också att motståndet inom det rikssvenska naturskyddet mot ökad jakt är mycket stort. Fiskeristyrelsen i Sverige har dessutom på förfrågan uttalat, att den för närvarande har svårt att säga någonting alls beträffande möjligheten av en för- höjd skottpremie.

I gamla tider kunde säljägarna ibland utnyttja förhållandet att de skottpenningsberättigade troféerna inte var identiska på den svenska och den finska sidan. De företagsamma snodde åt sig dubbel utdelning. Sådant går nu inte längre för sig, utan Erik får nu 20 mark för varje avhuggen underkäke, som han slänger upp på sin länsmans ämbetsbord. För resten av sälen är det ganska klent utbyte; skinnen ger högst sju mark per styck och det tillvaratagna kutköttet, som håller sig fyra till fem veckor, har ett försäljningsvärde per kilo på omkring två mark. Varje liter tran inbringar också en mark, men det är en omständig procedur att koka. I tio till tolv timmar måste soppan koka för att bli vattenfri och fullt klar. Av en ordinär säl får man så där femton liter tran och med sådan vara i träkaggar brukade Bergöborna på Eriks mors morfars tid segla till Stockholm för att byta till sig salt, tobak och andra förnödenheter.

Om det lönar sig att jaga säl? Knappast. Mer än omkring tvåtusen svenska kronor hade inte Erik och Jalle att dela på, när de kom hem efter tre majveckor 1962. Då hade de tagit 46 sälbleck. För att den här resan ska gå ihop fordras minst hundra sälar.

Egentligen har Erik fullt upp med andra saker att göra. Han är nämndeman och sitter i kommunens styrelse och borde bevista sammanträden. Han är en av grunderna, sedermera mångårig Fridtjof Nansen uttryckt det. Fast för "Fram" var det fråga om år. Tänka sig hela år av hopp och förtvivlan, medan det infrusna fartyget sakta fördes av strömmarna från Sibirien och upp mot Frans Josef. Men inte tillräckligt långt mot norr, mot Nordpolen. Latitudförändringama var obetydliga, pendlade slappt mellan 81 och 83 breddgraden. Jublet vid sextanten från dagen före förbyttes lika snabbt i missräkning, då man fann att "Fram" återigen drivit söderöver. Nansen kände det som om overksamheten höll på att krossa hans själ. Han önskade en orkan, som slog sönder isen och fick den att rulla i höga vågor liksom det öppna havet.

Knappt har våra tankar tagit en sådan riktning, förrän vi är beredda att ta tillbaka alla böner. Inte vill vi ha någon orkan, inte ens en storm och bevare oss för en sådan natt, som lät en säljägare gå under vid skäret Gnäggen utanför Ulvöarna i Lubbe Nordströms novell, Pär-Eriks-året, det mest skrämmande som skrivits på svenska om is. Men vi önskar att den malande sydosten ska upphöra och bytas ut mot en hård nordlig körare, som slår upp fina, breda råkar mot solen i söder.

Vår situation har ingalunda förljuvats av att en ventil på fotogenlampan blivit otät. Ficklampsbatterierna har också nästan tagit slut. Redan vid skymningen har vi därför mörker inne i båten. Vi har sovit den här veckan så våra huvuden värker. I långa, tysta timmar ligger vi och stirrar upp mot tälttaket. På dess utsida har vi lämnat kvar en del kläder för torkning. De brukar anta de underligaste skuggformer, kan bli en kvinnotorso eller vad som helst.

Men nog är det bra, att vi ännu så länge sluppit från blindtarmsinflammationer eller något annat allvarligt och att vi inte grälar. Kan inte minnas, att ett enda hårt ord växlats på hela tiden, trots att isoleringstrycket ökat. Det är sådant, som under ogynnsamma omständigheter kan utvecklas till den speciella form av sjukdom, som kallas polarsjuka. För detta finns bara ett botemedel; att så fort som möjligt föra i land den som brutit samman. Genom vår odugliga radiosändare kan vi inte få någon assistans, den visade sig inte fungera alls vid första försöket. Vi har minst en veckas färd till närmaste svensk eller finsk kust. Mer än fyra till fem kilometer om dagen orkar vi nämligen inte släpa, om vi samtidigt vill rädda båt och utrustning.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel