Isens fångar

Men tidigt nästa morgon skakas vi av vindstötar, som vräker täta snöbyar mot taket. Vindarna piskar sig in och ut genom tältöppningarna, vi känner det kalla draget strömma över våra näsor och minns nu, vad gubbarna på Bergö sade strax innan vi gav oss iväg. På Vårfrudagen, den 25 mars, skulle det bli oväder, det var då nånting som aldrig slog fel.

Huttrande kikar vi ut och ser att vår stora fina råk från i går kväll inte finns längre. Den är förseglad, det är som om någon gått och dragit igen ett stort blixtlås efter sig i snöyran.

Ännu så länge tar vi det med jämnmod, vi vet ju att det här är vanliga företeelser, detta att bli tvingade att ligga stilla och avvakta. Hade inte Nordenskiöld, sedan han med "Vega" lyckligt passerat Asiens nordspets Kap Tjeljuskin och nära nog anade Berings sund och Stilla havet i öster blivit överraskad av vintern vid Koljutjinviken och förhindrad att fortsätta det året. Samma dag som Nordenskiöld frös inne, den 28 september 1878, befann sig, honom då ovetande, en amerikansk valfångare till ankars i en bukt bara ett par sjömil därifrån. Valfångaren slapp ut i Berings sund utan svårigheter.

Framåt middagen ökar den ostliga vinden till kuling. Vi låter primusköket brinna, så att vi då och då kan värma våra frusna fingrar. För övrigt vågar vi oss inte upp ur fänarna och sovsäckarna för några långa stunder. Försöker läsa, men böckerna känns trots tjocka vantar som djupfrysta torskpinnar.

I stället berättar Erik, öser ur sitt minne.

Långa är sträckorna han dragit under ett femtioårigt liv. Redan som pojke låg han i fälan och fick ovett av far sin, som var en känd fälskipar. Inte ens sista kriget innebar någon nämnvärd inskränkning i de årliga färderna. Det kanske också berodde på en sprängningsolycka med två förlorade fingrar på högerhanden som följd. Inskrivningsofficerarna i Vasa kunde inte riktigt bestämma sig, om Erik skulle ut i fronttjänst eller ej. Medan de funderade stack Erik ut i isen tillsammans med de Bergökarlar, som var överåriga. Radioapparaterna seglade de ifrån för att slippa oroas över, vad som hände dem där hemma. Tids nog fick de veta, när de kom hem om vårarna. Några fick gå raka vägen från hamnen och upp till kyrkogården, där en stupad sons kista redan låg djupt under jorden.

1948 var Erik egen skeppare och gick med åsen på styrbordssidan. Det var den gången han och hans kamrater drog i ett sträck under tre veckor. Två timmar var kölen nere i vattnet på hela tiden. Då rodde de över en stor råk. Till sist var de framme - vid Finngrundsbankarna! De fick god fångst, trots att isen bröt upp bara ett par dar efteråt. Ett annat år, i april, slapp de ur isen strax norr om Åland. Vädret var stillt och den lilla vind som kom, var emot. Det tog dem en vecka att ro hem. Fast länge dröjde det, innan de kunde räta på fingrarna.

För det mesta var det segt, hårt slit och enda nöjet var att spela någon annan ett spratt. Erik minns gubben, som inte ville ta av sig skorna. Det var sälskor han hade och efter någon månad torkade de fast på fötterna. Han började lukta härsket, minst sagt. Man började fundera över, hur man skulle få gubbfan blöt. En dag, när fälbåten skurit igenom blåisen och man stod där i linan, lades en passlig bukt med gubben i mitten. Gubben tillhölls att hålla sig fast ordentligt. Det gjorde han och då ryckte man till och jäklar anacka, vad gubben for i sjön och vad man skrattade och nog blev dom skorna blöta alltid!

Långt ifrån alla skeppare var omtyckta av sina besättningar. Hatet kunde börja gnaga, av att aldrig se något annat än kamraternas allt långskäggigare kinder och hakor, av att ständigt känna andras närhet och utdunstningar inne i tältet och man kunde börja reta sig, reta sig fördärvad på egenheter. Vid ett tillfälle, när ett jaktlag stönade sig över en packisvall, råkade en impopulär skeppare, som gick först och höll kursen, snava till och falla omkull framför stäven. Ingen rörde ett finger för att hjälpa honom, båten stod just och vägde på tyngdpunkten, föll den över honom, skulle han krossas under tre ton. Det stannade vid ord, den brutala handlingen uteblev. Hest tjöt hatkören:

- Pet' ner den satan, pet' ner den satan!

Skamsen reste sig skepparen, kröp bort som en hund.

Stölder av andras fångster förekom också, naturligtvis. För Österbottens skärgårdsbefolkning är ingalunda sämre än andra kusters män och kvinnor i att låta avund tränga upp till ytan så fort vatten skiljer land. Det hände att Erik och hans kamrater lämnat ett trettiotal sälbleck, skinn med vidhängande späck, på ett flak. När de dagen därpå kom dit för att hämta dem, var de spårlöst borta. Nej, inte alldeles, för mot horisonten i väster syntes en svart prick från ett bortdragande lag. De satte efter och utan hindrande båt kom de,snart i fatt två vuxna och en pojke från en fastlandssocken. Pojken började genast gråta, när han hörde hur en av förföljarna knäppte om slutstycket på geväret. De båda äldre försökte svänga sig först, men då höjdes geväret. Erkännandet kom nu snabbt.

- Men jag ger mig fan på, säger Erik, att hade inte skepparen där plockat fram skinnen, så hade det blivit dödsrunor i deras hemby. För ute på sjön gäller varken Finlands eller Sveriges lagar, utan där gäller en annan lag, som är mycket hårdare än den som tillämpas på land. Förr i världen hade sådana där gubbar aldrig sluppit levande därifrån. Nu fick det räcka med en varning. Dom var ju amatörer i fråga om jakt!

Svek inom det egna sammansvetsade jaktlaget hörde dock till sällsyntheterna. Men på båten, med vilken Eriks far seglat i många år, förefaller någonting ha hänt. Denne hade på grund av sjukdom upphört att fara i vinterfälan och undgick därför att dela sina kamraters tragiska öde.

Dessa drog som vanligt ut på jakt, fann sälarna och började rita millånga spår i alla riktningar med skredstängerna. Vid sådana tillfällen är det viktigt, att båtvakten inte sviktar. Hotar fara båten, ska han hissa två trasor och eljest åtminstone en duk på en stång, så att de hemvändande inte behöver tveka om vägen. Vid mörker eller tjocka ska han skjuta skott. Den vilsekomne, som observerar mynningsflammor, är räddad.

En dag, eller kanske var det redan natt, när alla utom just vakten var ute och jagade, bröt en häftig storm in med snöbyar. Vad som hände sedan är höljt i dunkel. Man tror, att vakten somnade. När han vaknade, hade stormen nått orkanstyrka och han visste inte, var han skulle söka kamraterna. Lasten och huvudparten av utrustningen kastades över bord och för bara riggen seglade den ensamme i halvtannat dygn undan vind för bara riggen och landsteg någonstans i närheten av Raumo på finska sidan. Där berättade han en historia, som ej troddes av fälmän. Ansatt av frågor lovade han att omtala det verkliga händelseförloppet på sin dödsbädd. Men när den stunden kom, hade han ingen att anförtro sig åt. Den allmänna uppfattningen är, att den gamle mannen efter en tid hängde sig en i lada på ett skär.

Oftast var det på Södersjön, som fälmännen höll till. Fast isfattiga vintrar sökte man sig mot Bottenviken, till Norströms grund, Rödkallen, Malören och till sandbankarna vid Kemi. Utanför Luleskärgården låg Erik själv under en treveckors motorbätsfärd i maj 1962. Ännu i månadens allra sista dagar var isen grov, flaken tio till femton kilometer, Och det fanns säl i sådana mängder att det var otroligt. Vid ett tillfälle hade Erik inom tvåhundra meters håll 132 och en annan gång I 10 vikarsälar. Mesta gråsälen han hade inom håll på så där femtio till hundrafemtio meter var 500. Nog för att han fuskat i yrket under mer än trettio år, men det var första gången han sett så mycket säl i så kraftig is.

Men nu är det längesedan Erik låg ute med en riktig fälbåt. Det var 1952 och då blev erfarenheterna så svåra, att han svor på att nu skulle det dröja ett slag. Stormar satte in som nära nog höll på att blåsa tältet av båten. Ingenting, absolut ingenting kunde de göra annat än att sitta påpälsade inne i båten och vänta på undergången. Det var inte människors förtjänst att de klarade sig den gången. För det blåste 28 sekundmeter. När ovädret bedarrat någorlunda såg de, att bara fyrtio meter framför båten hade en vall under natten skjutit upp till så där en åtta meters höjd. Det var rena turen att isen stannade där. Så fort det blev tillräckligt ljust blev det till att dra för livet över slätter, som knycklades sönder ungefär som om man tar en vanlig dagstidning och kramar den i handen. Båten föll igenom, men innan någon hann tänka ens, kastades den upp på isen igen, märkligt nog alldeles hel. De fortsatte tigande att dra. När isen så småningom blev tjockare, fick de hugga sig genom meterhöga ränder. De kom ungefär en kilometer framåt varje dag. När de slutligen nådde iskanten, var den fyra meter hög, en alldeles rak kant med jämn is och det fanns ingen möjlighet att få båten i sjön.

Sedan det året har inte heller så värst många andra lag jagat på Södersjön. Undantag har varit några båtar från Närpes och Korsnäs. De senare i laxkuttrar när det varit så gott som isfritt.

- Men nu tror jag nog att vi har en chans, vänta bara tills vi kommer neråt Finngrundsbankarna, pojkar, säger Erik. Vi kommer att vägledas av visslingarna och skriken från gråsälslägren. Kutarna är ännu alldeles vitulliga, de är inte mer än ett par veckor gamla, de föddes omkring 15 mars. Men de väger redan uppåt 60 kilo. Bara späcket väger kanske 36.

Erik har varit med om sådana födslar - för att omedelbart därefter verkställa exekutionen. Honorna piskar och piskar med stjärtarna för att pina ut kutarna. Strax dessa blivit födda, stickar mödrarna dem, precis som hos andra djur. Men bara några timmar därefter börjar ungarna skrika, särskilt gråkuten gråter nästan så att det låter som "mamma, mamma", påstår Erik.

Hjälplösa är de medan jägarna rusar upp i lägret och låter väckarna dunsa ner mot sköra skallar. Isen som nyss liknade ett fält med vajande smörblommor - det är kutarna som lyfter de ljusgula nackarna - förvandlas till slaktplats. Blodet stänker upp mot inkräktarnas vita kläder och sprider sig i levrade fläckar över snön. Ett femtiotal underkäkar per dag kan en jägare med tur samla på sig och det betyder pengar, särskilt multiplicerat med skottpengen tjugo nymark.

Men det gäller att se upp lite med de vuxna gråsälarna, åtminstone bör man inte snava omkull på dem. De är luriga och stridslystna. I lägren är deras främsta fritidssysselsättning att stå upp på bakskrevlingarna och damma på varandra med händren. De väjer inte för strid med människan, vilket däremot vikarna gör.

Dessa lever mera stillsamt och i familjer, som är utspridda över isarna. Man ser inte så mycket till vikarna före vårdagjämningen, kylan håller dem nere i vistena. Först när de blir hemlösa genom någon skruvning eller när smältvattnet från isgrottornas tak börjar droppa alltför irriterande ner på deras huvuden, går de ut i vattnet och upp på isen. Det är alltid hanen som först överger boet, honan stannar hos kuten och så småningom lär hon den att fiska. Inte förrän kuten är månadsgammal får den klara sig på egen hand.

Bland gråsälarna råder ett annat förhållande. De tycks strunta i sina avkommor och överger dem redan efter två veckor, ivrigt upptagna som de är att para sig på nytt.

Vikarsälen tycks äga ett annat moraliskt företräde. Den är ett renligt djur, grisar aldrig ner i vistena med sin avföring som gråsälen gör.

Inte hatar Erik sälarna, inte. Trots att de ställer till en del ohägn för honom som yrkesfiskare. Under senhöstarna är det föga lönt att han lägger siknät, kvar i maskorna blir ofta bara fiskhuvuden. Nej, snarare är det väl så, att ett långt jägarliv har lärt honom att beundra sälarna för den list de utvecklar.

- För visst är sälen klok. Människan är ett barn i jämförelse med den, åtminstone vad som gäller naturen. Se bara hur de dygn på förhand kan bestämma om det blir storm. Det kan vara det allra finaste väder ute på isen. Men plötsligt är sälen alldeles försvunnen. Den stiger som vi säger. Vad det är som gör att den drar bort, vet jag inte. Men min tro är att sälen känner av havsströmmar, som sätter in långt före lågtrycken. Meteorologerna kan inte heller förutsäga det där. Men vi jägare vet, att vi måste passa oss om vi en morgon upptäcker att råkar, i vilka det dagen före kokade av sälskallar, är övergivna.

- Naturligtvis kan man träffa på unga och dumma djur också. Då ligger det ingen spänning i att jaga. Nej, det ska vara en gammal klipsk bjässe, som man måste tillgripa alla möjliga finter och metoder för att komma åt. Det är det man vill ha i jakten. Dödandet är ju sedan närmast för att det är ett yrke.

- Jag har en gång hållit tillbaka och inte skjutit, för att jag ansåg att den säl jag tänkte döda var lika erfaren som kanske jag var. Sälen låg där på isen, men märkte mig och kröp ner. Men det var så pass ont om säl, där vi höll till, så jag tänkte att jag kryper så nära, att jag skjuter den i vattnet och hinner få tag på den innan den sjunker. Men så fick jag se någonting som jag aldrig glömmer. Sälen la sig på sidan och med sin ena hand lyfte han upp isbitarna, som flöt i andningshålet, och travade dem tills det blev ett riktigt torn. Han makade till en tittglugg, så att han hela tiden kunde hålla mig under uppsikt. Jag såg alltsammans genom kikarsiktet, men förbanne mig om jag sköt. För jag tänkte, att du är nog lika klok som jag, vi är så pass likvärdiga, så du får gå. Där rök skottpengen och ytterligare några mark för skinn och tran. Men det tyckte jag inte betydde så mycket.

Vädret vägrar bättra sig. Även nästa morgon sänker sig jämngrå över oss och den envisa sydosten piper med en jämn ton runt stävarna. Det är märkligt att inga andra ljud hörs från isen. Men vi tycks ligga stilla, ismassorna har väl packat sig mot svenska kusten. I det längsta försöker vi göra ingenting, absolut ingenting. Men till slut måste man ändå ut för att klara av vad man måste. Ett företag som ingalunda är så lätt, som det låter. Först ska de styvnade stövlarna på, så päls, mössa och vantar. Varje rörelse fortplantar sig till de andra. För vi ligger mycket tätt. Sedan måste man trampa över ett antal ben, armar och magar för att komma mot tältöppningen. Ute fattar vinden tag i nacken, man följer minsta motståndets lag och driver ner i lä. Men ännu är man inte beredd att skrida till verket. För att få mod att slita ner byxorna vankar man fram och tillbaka, fram och tillbaka. En kvart, kanske en halvtimme.

Efteråt upplevs bedriften som stor och övermodig sträcker man ut på promenad, en slags förevändning att få tiden att gå. Kroppen framåtlutad, händerna i bröstfickorna, ögonen ser inte åt något håll, fötterna pulsar rakt fram i snön. Rätt över en slätt på flera kilometer och sedan in i en labyrint av grönglänsande isblock. Flera av dem är stora som små hus. Mot dess toppar rasslar avlägset drivsnön. Men här nere är det stilla så att det ringer i öronen.

Allt är avlägset, båten, kamraterna, kusterna. Det har förresten på sista tiden blivit allt svårare att höra radiostationerna inne i land. Det är väl förstås kylans inverkan på batterierna, men ändå. Lustigt också att man börjat glömma bort vad man hade för sig därborta veckorna innan man for ut på det här. Det var ju så viktigt. Och tänk om det inte blir någon vår i år, tänk om vintern bara tilltar och tilltar och isen blir grövre och grövre, så att vi till slut inte kan röra oss ur fläcken.

Dumma fantasier, det är bäst att vända åter. Men åt vilket håll är båten, vinden var ju rätt emot när jag gick ut, nu kommer den ju från sidan fast jag är på väg hem!

Fort upp på en isbröt. Men det är svårt att se någonting i snöfnyket och allting växlar och är ändå lika över de grå isryggarna. Fast där är ändå en svart fläck till höger. Men det är bara skuggan från en liten hålighet, helt nära och mångdubbelt förstorad av den egendomliga ljusbrytningen.

Kompassen då! Få se nu, jag gick ut åt öster, kanske något på sydkanten och hade vinden rakt i näsan. Då bör väl kontrakursen bli ungefär 300 grader.

Blint följer man den svängande nålen och skakas av att inte en enda gång komma på de egna fotspåren. Men de kan ju vara bortsopade.

Visst kommer man tillrätta. Plötsligt och på tjugo meters håll står Tor och Jalle där, böjda över en av kälkarnas proviantlådor.

- Jaså, har kaffet tagit slut nu igen, säger man och harklar sig kaxigt.

Tillbaka ner i sovsäcken. Jag börjar läsa om vikarsälen i Bertil Haglunds bok "Säl". Det flockskyende djuret, som också är den minsta av alla sälar, fascinerar mig. Kanske mest för att den är en relikt från istiden och faktiskt tillhör en arktisk säjart. Jag kan lugnt fortsätta att inbilla mig, att jag befinner mig i de riktiga polartrakterna. Vikare finns också vid Nordpolen, de jagas av eskimåer längs Alaskas och Grönlands kuster och uppträder i nordnorska fjordar, där de benämns ringsälar på grund av de ljusa ringarna i pälsen.

Det nordiska innanhavets vikarstam har nu varit isolerad från fränderna i Ishavet i nära 10000 år, ända sedan Ancylussjöns tillkomst. Den upptog sedan inte förbindelserna västerut och norröver, när de danska Bälten och Öresund kom till utan stannade kvar och nöjde sig med de svagt sältade vattnen och med de frusna förhållandena under vinterhalvåret. Somliga vikare fick klara sig i ännu sötare vatten; i den finska sjön Saimen finns fortfarande en av staten fredad grupp på ett femtiotal djur. Den har visat en inte obetydlig livskraft och ställer till ganska stor förtret för fisket. Dispens för en mindre avskjutning övervägs just nu. Vikare förekommer också i Ladoga och Onega och dessutom i Uralsjön, Baikalsjön och Kaspiska havet, vad de nu har så långt söderöver att göra?

Östersjöns vikare har nämligen med den tilltagande klimatförbrättringen dragit sig allt mer mot norr och mot svarare vatten. Söder om den småländska kusten känner man knappast till att de någonsin färdats. I Östergötland var de vanliga i skärgårdsstråken på 1800-talet, men vid Bråvikens mynning sågs den sista 1930. Ännu under kriget sköts vikare i Stockholms norra skärgård.

Men sedan 1950 har de inte regelbundet påträffats söder om Åland.

Finska viken, Bottenhavet och Bottenviken tycks ha blivit mera permanenta tillhåll för arten. På svensk sida är man av den uppfattningen, att dessa sälar ändrat vanor; de tränger inte som förr långt in i sund och vikar, däravnamnet vikare. Från finskt håll kommer motsägande iakttagelser, varom mera senare. Man är dock tämligen överens om att människan skrämmer sälen. Jägarna hävdar att detta då rakt inte kan vara deras fel, för det jagas nu mycket mindre än förut. Nej, felet är de förorenade vattnen och det ökande bullret från fartyg, inte minst småbåtar, och flyg.

Jag börjar nu förstå Eriks uträkning med att söka sig så långt söderöver. Just därnere måste det finnas stora områden, som inte är inrutade av internordiska flyglinjen och där tillvaron vintertid är lika högtidligt tyst som före maskinåldem. Vi bör ha chans att stöta på gråsälens vinterläger och vikarnas familjer någonstans norr och öster om Finngrundets indragna fyrskepp.

Erik har för övrigt under flera dagar lekt med tanken på vilka praktiska skämt han skulle ta till, om han händelsevis råkar stöta på någon kikarbeväpnad djurexpert i just dessa isar. Inte för att han tror, att denna sällsynta nåd någonsin skulle förunnas honom. De som brukar göra sig breda i radio och television äventyrar sig inte, enligt Eriks förmenande, särskilt långt bort från sina skrivbord.

Det har retat Erik alldeles förbaskat, att dylika "experter" faktiskt har stämplat honom som lögnare, att de bi. a. betvivlat hans uppgifter om särskilt goda sälförekomster i norra Bottenviken under våren 1962. Han har undrat över med vilken rätt de kan göra så. Här har han ändå ägnat ett helt liv åt att studera förhållandena ute i sjön!

Gärna skulle Erik vilja bjuda några av dessa herrar på en resa ut i sjön, så att de med egna ögon får se hur livet verkligen är där. Dels med sälarnas vandringar och dels med fåglarnas sträckningar, som ornitologerna annars bara observerar från en klippa inne i en skärgård utan att ha en aning om, vad som sker långt ute till havs.

Erik kan berätta om vikarnas vandringar. I november börjar österbottningarna se vikarskallar utanför kusten. Det slår sällan fel att nästa gång de går upp i ytan, så är det några hundra meter längre norröver. Sälarna är då på väg upp genom Kvarken. I juni upprepas iakttagelserna. Men kursen är nu sydlig. Erik tror inte, att Ålands hav utgör någon sydgräns för dessa vandringar.

Sälar, som kommit vandrande från andra och avlägsnare hav, har Erik också mött. Det var en av hans mera märkliga upplevelser, när han jagade en gräddfärgad koloni på omkring trehundra gråsälshonor. Inte en enda hane fanns med i flocken och ingen av honorna verkade ha kutat det året. Erik följde dessa sälar under flera dagar ända upp till Haparanda, där de började uppträda så egendomligt, att det stod klart att de gått vilse och inte kände till att vägen norröver var stängd genom en landbarriär.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel