Seglarsöndag bland isflak

Samma fina väder på söndagen och vi startar tidigt bort mot den troliga råken i sydväst. Går en vända med kälkarna först, för med nysnön, som föll för ett par dagar sedan, är den tid förbi, när vi kunde få med oss allting på en gång. Sedan tillbaks för att bryta lägret och hämta fälbåten.

En nordostlig kåre har sprungit upp. Vi reser masten och hissar focken flygande som en liten spinnaker. Alltid hjälper det väl något, men inte tillräckligt för att vi ska undgå att känna hur ryggarna nästan vrids ur led av dragselarna. Vägen är krokig också, ideligen måste vi göra långa omvägar för att hitta bryggor över småråkarna och då slår det back i seglet.

Vårt eftersträvade vattendrag är inte brett, knappa tjugo meter och det verkar inte vara så värst långsträckt. Men vi litsar i alla fall det nötta och tappade storseglet till storbom och gaffel och hakar focken på förslaget.

Med hela lasten i fälbåten ligger vi djupt på vattnet. Men vi bryr oss inte om att häkta på skivborden, det ärju fråga om bara en helt kort seglats, kanske inte mer än femhundra meter. Genom nyisen baxar vi oss och ut till de blå vågorna midvattens. Vi hissar på och pikar gaffeln högt. Genast börjar det porla om jullen, som dansar i kölvattnet. Det är musik, det är balett, kort andrum efter det ohyggligt svettdrivande slitet nyss.

Men mer än tio minuter tycks vi inte få segla. Vi känner nästan redan, hur selama skär in i axlarna igen och Erik har missmodigt rest på sig. Men så ler han över hela ansiktet och det rycker i hans stora näsa.

Han har upptäckt en passage, en trång, bara några meter bred led, som viker av från det stora blindfaret. Den viker av åt norr först men sedan åt öster. Och där nere i syden glittrar det öppet igen.

Vi lägger till med styrbordssidan, hoppar överbord med fånglinor och börjar springa båten med fladdrande segel genom rännan. Men bara ett kort stycke, vid en utskjutande udde häver vi oss ombord igen och får halv vind i seglen. Båten kränger ner till näst högsta läbordet och vi stuvar tunga fälbyttor och mattor i lovart för att väga upp. Bara mitt i sundet är det hett öppet, nyisen gör ideligen försök att brygga över med arméer av iskristaller, som sträcker långa spindelben efter oss. Då frasar det till, farten sjunker någon knop. Men framåt går det längs isstränderna.

Efter en stund girar vi styrbord och ut på en vidgande fjärd. Nu seglar vi i ett lågt skärgårdslandskap, inte olikt de nerkavlade öarna och skären utanför Bergö. Längst ner i sydväst syns ingen is alls och mot den öppningen styr vi med saxade segel.

Timmarna går, vi börjar frysa om fötterna. För att få upp värmen tar vi fram årorna och börjar ro. Men kylan har bitit sig fast i tårna och vill inte släppa taget.

Det är tydligt att vi seglar mitt i skiljelinjen mellan den grövre isen till havs och slätterna med tallriksis under finska kusten. På styrbordssidan är det ett enda virrvarr med meterhöga vallar. Genom den isen skulle vi aldrig kunna släpa oss fram.

Vi följer tätt under den höga stranden. Fjärden är nära kilometern bred nu. Tor ropar att han siktat en sälskalle föröver. Vi börjar kika efter när den ska dyka upp nästa gång. Där kommer den, långt utom skotthåll och vid sidan om kölstrimman.

Troligen är det en vikarhane. Den bör ha sitt grottviste alldeles i närheten, under någon isrand. Honan och den nyfödda kuten är väl kvar därinne. Men hanen hörde på långt avstånd de hårda träljuden från vår båt och kanske också musiken från transistorn. Genom den enda utgången, som för nedåt, gled den ut och guppade till ytan. Erik säger att hade det varit gråsäl, skulle den ha kastat med huvudet på ett helt annat sätt. Dessutom är vi för långt norröver ännu för att vänta gråsälen.

Vinden friskar framåt eftermiddagen och slår över på ostkanten. Vi seglar för halv vind, fortfarande med huvudsakligen sydlig kurs och ångrar nu, att vi inte häktat på skivborden. Vågtopparna börjar ryka in. Focken får en stel isbuk och allt svårare b", det att dra de tjocknande skoten genom blocken. Då och då måste vi bulta dem fria från is med baksidan av yxan. Men båten vakar fint i sjön och vi håller god fart. Det är bara det att vi fryser så förtvivlat. Det klapprar om tänderna som från en hel flock styvbenta storkar.

Inte förrän flera timmar senare beslutar sig Erik för att söka hamn. Vi kan fortsätta i morgon. Öppet verkar det ju vara hur långt som helst söderöver.

Nyisflaken hugger ryckvis i när vi närmar oss styrbordsstranden. Solen är alldeles ovanför horisonten nu, har tappat sin runda form, rinner som smält järn ut över den violetta isen. Det är närmast egendomligt att vi inte kan höra hur det fräser.

När skådespelet är över upptäcker vi tre sälskallar riktade mot oss från högst hundra meters håll. De ger sig inte av, förrän vi börjar hojta och svära vid linan och taljan.

Vi drar bara ett par hundra meter upp från råken och när vi somnar den kvällen med endast en tunn tältduk mellan oss och Vintergatan drömmer vi om ett land med trinda små gråkutar, som i tusental ropar och skäller efter oss.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel