Raitardag
Måndagen den 18 mars drog vi ut från Bergö i Österbottens svenskbygder. Det är en vacker men kall dag, termometern visar på sjutton grader och snön knarrar under stövelsulorna. Redan vid åttatiden kör hästskjutsarna in genom Erik Granlunds grind. Kuskarna stampar av sig och kliver in för att få den första raitarsupen. Det är raitardag precis som i gamla tider, den dag då ett säljaktlags utrustning raitas, släpas de två och en halv milen till Strömmingsbådans fyr. Så långt ut sträcker sig den fasta isen.
Stugan blir snart full, de nyfikna får vänta utanför. Brännvin hälls i rykande kaffekoppar. Pratet kommer fort igång. Det här är karlar som själva legat i fälan. (Österbottningarna använder det gamla svenska ordet för färd, när de talar om resor till sälisarna.) Begrepp som fälmän, fälbåtar, fälbyttor och fälmattor slängs kors och tvärs genom rummet. Valter Norrby är ledande berättare. Mest uppehåller han sig kring en figur som hette Ullus-Gabbel, känd för att ha varit snabbast att ge sig ut på svagisen och kvickaste skytten, som nånsin funnits på Bergö. Alltid var det Gabbeln och ingen annan som vågade sig längst ut på yttersta vågryggarna av sammanpressad issörja för att hämta kutarna där. Ett enda litet felsteg och man plumsade ner mellan de lösa bitarna och krossades när nästa havsvåg rullade in. Men håller det en kråka, så håller det för Ullus-Gabbel, hette det i byn. Fast nog gick han ner sig ibland. Men lika snabb var han att hoppa upp på iskanten igen för att skaka av sig vattnet ungefär som en hund. En gång hade han en kamrat med sig som hette Eriksson, en gubbe med stor och klumpig kropp och som inte hade lika lätt att ta sig upp. Denne låg där i vaken och ropade på hjälp, men Gabbeln han sa att ligg där du ligger, för du mår väl inte illa där. Du är så våt som du ska bli du, men jag måste väl få skaka vattnet ur klärna först. De tröstande orden förfelade emellertid fullständigt sin verkan; gubben skrek än värre. Då ilsknade Ullus-Gabbel till och röt:
- Vad fan är du rädd för? Ha du pengbörsen på dej, eller va ä du egentligen rädd för?
Skrattsalvorna skallrar mot de immiga fönsterrutorna och Tore Johnson och jag dunkas i ryggen så att kaskarna nära nog hoppar i galen strupe. Men nu masar Erik på oss och rödblommiga går vi ut i farstun och börjar bära ut fälmattorna, bösskistorna och de tunga proviantlådorna. Vi lastar på slädarna och sedan bär det av utmed vägen mot Bredhälls hamn.
Fullt med folk är i rörelse och ännu fler strömmar ur husen, som alla har sättran uppblandad i rödfärgen. Barnungar på sparkar pilar hojtande mellan de travande hästarna. Vi har hört att de förgäves bett lärarinnan om lov. De måste således ha skolkat.
- Men vad ska man säga, undrar en pappa. Själv har jag ju stannat hemma från jobbet i Vasa i dag. Vem vet, kanske är det här det sista tillfället att få se ett raitarfölje dra ut från Bergö by.
Det långa tåget växer. Utanför ett hus på vänster sida inväntas vi av en mor och hennes tjugofemårige son. Modern ser allvarlig ut, har knutit hucklet hårt under hakan. Men sonen ler över hela ansiktet, hans ögon lyser. Det är Tor Gästgivar, jaktlagets tredje man förutom Erik Granlund och hans artonårige son Jalle. Tor böjar gå med fjädrande steg vid sidan om oss, hans mamma följer snubblande efter.
Hela skaran rinner ut på den solbelysta isen framför hamnen. Kvinnorna ställer sig tystlåtna i en grupp för sig, männen börjar muttrande granska vår utrustning och ge oss goda råd att smörja in läpparna ordentligt med tran, när vi väl kommit ut i isen. Annars är det fara värt att de bränns sönder av solen.
Hästarna är oroliga, sparkar i snön och vrenskas medan den tunga fälbåten baxas upp på Gottfrid Sjöbergs släde. Sist jag såg den, i höstas, låg den upp och nedvänd i ett alsnår och hade inte varit i bruk på över tio år. Sedan i januari har Erik och Jalle arbetat på skrovet och försett det med en helt ny botten, snickrat nya fram- och akterskottar och skivbord, de lösa borden som fästes vid sudbanden för att ge båten större lastförmåga och bättre krängningsmöjligheter vid segling i hård vind. Nya är också plåtskoningen, rodret och kölen.
Det är dags att säga farväl. Erik böjer sig en sista gång över filtknytet med Britt-Mari, ett och etthalvtåringen. Hennes morgonjoller får han inte höra på ett par månader nu. Handen sträcks mot hustrun Gerda. De ser inte på varann, men nog bävar de. I svägerskan Erikas ögon blänker det plötsligt till av tårar. Hela förvintern har hon suttit och sytt ett nytt försegel till båten.
Första hästen, andra hästen, så tredje hästen tar sats och lassen börjar röra sig under kuskarnas svordomar längs raden av grå båthus och ut på spåret mot hamninloppet. Sist knattrar traktorsläden igång med en av våra kälkar på släp. Avståndet ökar till de vinkande människorna på stranden.
Vi får eskort. Ett halvdussin tonåringar skidar bredvid oss med sparkar efter sig. De ska ut för att ta upp vinternäten och håller god fart med sin enkla skidutrustning; bindningarna utgörs bara av tåremmar, stavarna är av trä och saknar handöglor. De viker av bakom granarna vid Övre Rönnskär.
Kursen nästan rakt västlig, mot de yttersta, ännu osynliga skären. Ännu är kolonnen väl samlad, först traktorn, så de tre hästfororna. Gottfrid Sjöberg ler i solen där han står upp i den svarttjärade fälbåten och håller tömmarna. Lukten av häst känns starkt.
Hade vi varit det minsta skrockfulla, borde vi nu ha betänkt oss. För vår trettioåriga fälbåt har en tragisk historia bakom sig. Förste ägaren seglade ihjäl sig, när han var på väg in till Vasa med en vedlast. Han hade stark akterlig vind och såg förmodligen aldrig över vedklabbarna, när förstäven skar ner och fylldes. Den kantrade båten drev tom iland vid Vallgrund.
När Erik köpte den, höjde han bordläggningen i fören och flyttade masten akteröver ett par tum. Sedan låg han i fälan med den varje år från 1941 till 1952.
Båten har den traditionella formen för en fångstbåt av det slag, som använts i hundratals år i Österbotten, i Västerbotten och i Norrbotten. Det viktigaste är att den kan segla i nyis utan att få borden genomskurna, den kan segla så långt in att blåisen längs sidorna håller en man. Detta har åstadkommits genom att fören gjorts långsluttande, med flatliggande, plåtskodda bord. Därigenom bryter den inte i första hand isen, i stället lägger den isen under sig.
Karakteristiskt är också akterskeppet, som betydligt mera avsmalnande skär ner under vattenlinjen. Under kölen sitter en mässingsskena, som underlättar båtens dragning över isen.
Väl i vattnet drivs båten framåt antingen med åror eller segel. Det är inför detta som många frågat, varför i all världen man inte använder motor, på 1960-talet?
Spörsmålet är lätt att besvara. En motor och inte minst ett extra bränslefat på så där 200 liter innebär ökad vikt. En motorbåt kan bli för tung att spela upp med talja och block på fast is. Våra utsikter att klara oss ökas om vi kan hålla oss ovanpå isflaken och undvika att komma under dem, när det börjar bryta och skruva.
Såtillvida har vi alltså anledning att vara förtröstansfulla. Däremot är det inte utan att vi undrar över hur vi ska orka med att släpa på hela vår enorma utrustning. Vi är ju bara fem karlar, som ska ta vid, när de tre hästarna och traktorn mot eftermiddagen gör halt ute vid fyren.
Vår utrustningslista:
Fälbåt, 24 fot lång och 8 fot bred. Tillbehör: 3 åror, 3 käx (båtshakar), roder, rorkult, mast med förstag och vant, storbom och gaffel, klyvare (fock enligt rikssvensk seglarterminologi) och storsegel på tillsammans omkring 22 m, och med två revsejsningsgrader, 2 st. 14 tum höga skiv- eller lösbord att fästas vid sudbanden, reglas med hakar och diktas med drevgarn. Vidare träpump, tvåskuren talja, tält med tältås och kokbord, stammklobb för uppallning, vanliga stöttor och 2 st. trappstöttor, en förut och en akterut. Dessutom åsen, ett 4 meter långt rundtimmer, som träds genom splitsade stroppar vid storbettet och med vars hjälp skepparen gående på styrbordssidan under släpning över is dels håller balansen på båten, dels sköter kursen.
Isjulle, 14 fot lång och med dubbla mässingmedar. I den 4 åror och kortare iskäx.
Kälkar, 2 st.
Jaktutrustning. 3 mausergevär i var sin bösskista av trä, 500 patroner. 3 skredstänger (4,5 meter långa skidor, mässingskodda undertill och försedda med gafflar för upphängning av gevären), 5 väckare (ett slags ispikar med hutlingar med vilka isen prövas och sälar klubbas).
Fälmattor, 2 st. av gråsälshud innehållande sängkläder, fårskinnsfällar och dessutom en del ömtålig proviant som potatis, mjöl, m.m.
Fälbyttor, 3 st. stora träkärl med smör, bröd, ost och socker att räcka i fyra dagar mellan varje påfyllning.
Kokanordningar. 1 primuskök, 1 gaskök med gasbehållare, 30 liter fotogen, 2 liter rödsprit.
Verktyg och reparationsmateriel. Isbill, spade för snöskottning, två yxor, en för vardera för- och akterdäcken, hammare, såg, hyvel, skiftnycklar, lödkolv, spikar och skruvar och bultar. Vidare en lång 7-tumsplanka för att reparera skadade bord, plåt i reserv, vajer och vajerlås, lappar till seglet, nål och tråd.
Annan utrustning. 1 transistorradio, sjökort (överseglare), 3 fickkompasser, 3 par solglasögon, 2 marinkikare, 1 tubkikare med trähölje (för att den ska kunna flyta), 2 ficklampor, 4 dragselar till vilka hör dragkrok, björkvidja, rep och silja av presenningstyg att fästa över axeln. 70 vidjor förfärdigade under förvintern för mångsidig användning. Således används en vidjeknippa instucken i en av de tre medförda björkkvastarna till att lägga under aktern vid förstävens uppallning, så att inte aktern ska rutscha bakåt.
I varje mans klädsäck. Vita överdragskläder, I byte arbetskläder av vadmal, två omgångar stickade underkläder, handdukar, 3 byten strumpor och vantar, gunimistövlar, skinnmössa, stickad nattmössa. Dessutom päls.
Medicin. Huvudvärkspulver och tio tummade romaner mot långtråkighet.
Proviant. 200 rågbröd, 28 kg smör, 30 kg socker, 8 kg kaffe, 20 kg fläsk, 7 kg stekkorv, 35 kg potatis, 18 kg vetemjöl, 5 kg ost, 4 kg makaroner, 5 kg ärter, 12 burkar köttkonserver, 10 små sillburkar, 60 paket cigarretter och 1 liter renat brännvin. (För variation i dieten är säljägaren hänvisad till lever av vikare, kokt kutkött eller allra helst biff på gammal gråsäl.)
Till denna utrustning kan sedan fogas Tore Johnsons och min egen, som under de tre veckor vi var med bland annat bestod av 5 stillbildskanleror, 1 filmkamera, 10 kg film, 1 nödradiosändare "Diana", 1 nödradiosändare "Gibson Girl", 1 radiomottagare försedd med kustradioband, 1 nöd- signallåda från svenska marinen med brokigt innehåll av rökbomber, facklor och signalpistol och en heliograf (en riktbar signalspegel). Dessutom sextant och den mexikanska nautikalaimanackan.
Först mitt på dagen når vi fram till Jerin, där Erik har sin rödmålade fiskarbastu, det är så bodarna på de låga skären kallas här. Vi är genomfrusna efter att ha suttit stilla på våra kälkar och slädar. Den kyliga och unkna stugluften ger högst motvilligt vika för värmen från järnspisen. Det är månader sedan Erik låg här ute sist. Annars bor såväl han själv som större delen av Bergös be- folkning ute på stensamlingarna kring Gadden under hela somrarna. De som inte har barn i skolåldern drar ut ännu tidigare om vårarna för att stanna ända fram till höststormarna. Bara någon gång i veckan far man in till byn för att avhända sig fångsten. Med strömmingsryssjor och siknät levs här ännu in i våra dagar det slag av fångstliv, som försvann från Stockholms ytterskärgård för mer än ett halvsekel tillbaka. Det är inte så länge sedan de sista bytesresorna företogs in mot österbottniska fastlandet för att i gengäld mot fisken få potatis och andra lantbruksprodukter. Dylika resor motsägs med stor förväntan. Seglade man riktigt långt bort kunde det hända att kuster nåddes, där folket talade ett främmande språk. Men med fnittrande finska flickors hjälp snappades dock en hel del glosor upp under leken på höskullarna.
Numera hörs de främmande stämmorna oftare. För inne på fastlandet kryper språkgränsen stadigt allt närmare och genom denna söker sig fler och fler sommargäster med egna villor. Och vad beträffar fiskebragderna, så förvandlas dessa nu till reda pengar. Det är den utskärsrökta sikens förtjänst. Den har blivit något av en specialitet för Bergö; årligen levereras 30 - 40 ton rökt sik från byn.
Vi får nöja oss med en kort rast, ännu har vi en god bit kvar till Strömmingsbådan. Fyren syns dock från utkiksställningen bakom Eriks bod. Den sticker upp ur isen bortom den mörka Gadden, sjökortets Vargögaddarna. Över den ön smet en riktig varg av ryskt ursprung för bara någon månad sedan. Hatad efter att under hela hösten ha rivit får och kor i skogarna runt Närpes fälldes den till sist av ett stort jägaruppbåd, som använde ultrakortvågsradio för att hålla samman kedjorna. Erik var med men fick inte själv skjuta.
Två sjöbevakare från Molpe kommer ifatt oss. De har motorcyklar med styrskidor i stället för framhjul och har extra kört ut för att låsa upp en av fyrvaktarbostäderna åt oss. De försvinner i ett snömoln och är framme på tjugo minuter. För oss med hästarna tar det ytterligare två timmar att välja vår krokiga väg förbi karmar och vallar.
Följarna bryter snabbt upp, deras hästar är trötta och måste i stall. Vi skakar hand och Valter Norrby kliar sig i näsan, vill inte veta av någon raitarersättning, ännu.
- Det talar vi om sedan, säger han, när ni kommer tillbaka. Och kommer ni inte tillbaka ...
Han rycker på axlarna medan de yngre hejdar en önskan om lycklig resa. Nära nog för sent påminner de sig, att det är just så man inte får säga, det är sånt som för otur med sig.
Vi blir ensamma och ser efter de bortdragande. Skuggorna har blivit långa och blå, vinden har blåst slut men utifrån isen hör vi lätta knäppningar. Isen liksom andas, öppnar sig i råkar, som strax därpå sluts. Den tunna nyisen hinner aldrig få fäste i brunnarna. Ut i denna oändliga isvärld ska vi dra i morgon eller i övermorgon. Bort från Strömmingsbådan, vårt Cabo Finisterre.
Den natten är det svårt att somna.