VINTER PÅ SÖDERSJÖN
Natt när isen bryter
Jag vaknar av slamret från den piskande tältduken och ser Erik Granlunds cigarrett glöda i mörkret helt nära mig. Tydligen har han legat och lyssnat länge på den tilltagande blåsten. Bättre än någon annan av oss vet han, att isen vi i går kväll valde till boplats är dålig och att den när som helst kan börja skjuta och skruva. Vi är ännu alltför nära land också, med den sydliga vinden kan vi komma i kläm, när massorna kommer i rörelse. På någon timme kan blåisslätterna vi drog över i går och i förrgår vara upprivna och stora flak som det vi sitter på just nu ha rämnat.
Eriks oro smittar av sig. Tor Gästgivar slutar snarka och Tore Johnsons skrällande hosta tystnar tvärt. Bara Jalle Granlund sover fortfarande sin tunga pojksömn. En ordlös timme förflyter, vi ligger stilla, vågar inte byta ställning, trots att ojämnheterna skär hårt in i ryggen. Vi lyssnar, lyssnar till natten utanför.
Slutligen hör vi liksom ett svagt jämrande långt bortifrån. Sedan tystnad. Nästa gång är jämret mer ihållande och närmare. Därpå knakar det till.
Eriks cigarrettglöd försvinner i en snabb båge ner i den tomma kaffeburken på kokbordet och nu vet vi att det är bråttom. Jalle får ett par häftiga knuffar och så börjar också han gräva efter stövlarna och vantarna.
När vi tumlar ut genom tältöppningarna får vi drivande snö i ögonen och ser först ingenting. Men våra händer famlar redan efter broddarna, utan vilka vi är hjälplösa, och efter dragselarna. Åsen surras tvärs båten och stammklobbin, den trekantiga bock på vilken förstäven vilar, sparkas undan. Vi är klara att dra. Men varthän vet vi inte, vi har ingen aning om varifrån brytningen tänker sätta in.
Ny väntan medan pulsarna dunkar. Erik springer fram och tillbaka för att bedöma läget. Han är som en rörlig schackspelare nu. Båten och kälkarna är hans pjäser, de framvältrande isflaken motståndarens. Vi får order om att svänga aktern mera österöver. Det gäller för oss att inte ligga tvärs med kölen, när sprickbildningen kommer farande. Skulle den tunga fälbåten ramla ner i en sådan spricka, är det för sent. Vi får aldrig upp henne, innan blocken slår över och knäcker borden.
Nu har det kört ihop sig riktigt därborta. Först är det som klirr av fönsterglas, sedan rasar tak- pannor och så störtar hela skorstenar samman. Vid sidan, om oss får vi syn på en svart fläck, som stadigt vidgas. En råk med öppet vatten har slagits i isen. Från det hållet kommer blocken vältrande mot oss med en lavaströms obeveklighet. Isbitarna kravlar ovanpå varandra, går pipande över ända och begravs av efterföljarna.
Erik ropar åt oss att vi ska föra de båda kälkarna i säkerhet, åt norr. När det är gjort, följer vi efter med fälbåten, vräker oss fram i dragselarna och kölskenan börjar dunsande löpa över den ojämna isen. Vi drar längs en bred rand med halvtontunga block resta på högkant. Vi hinner lägga märke till att fotspår från i går avtecknar sig på flera av dem. Underligt, tänker vi, precis som om vi under natten haft besök av väggklättrande jätteflugor.
Det är tydligt att vårt flak blivit mindre, för hur vi än drar, stoppas vi av nya ränder. Det är ingen mening att forcera dem i mörkret, då vi ju ändå inte vet hur det ser ut där bakom. Inget annat att göra än att avvakta, medan Jalle skickas att hugga en kaffepanna full med is för att sätta på primusköket.
Långsamt kommer gryningen, grå, kall och olustig. Vi vakar fortfarande vid våra kälkar och vår båt. Runt omkring oss bryter det ännu. Men inom oss släpper spänningen, nu när vi börjar kunna se ordentligt. Erik beger sig ut på ny spaning efter ett bättre flak. Han finner ett sådant bara trehundra meter bort. Vi går i selarna.
Centimeter för centimeter släpar vi oss över isränderna, sedan vi med yxa och bill först huggit oss en väg rakt igenom. Det tar en timme att nå Eriks utvalda ställe. Stöttorna slås under båten och vi kryper ner i fällarna. Precis lagom för att knäppa på morgonens första väderleksrapport, som lovar styv sydlig kuling mot eftermiddagen. Det sakliga meddelandet sänker sig genast i maggropen. Men för ögonblicket är det ingenting annat vi kan göra än att sova och hämta krafter. Vi kan ändå inte komma härifrån, vare sig åt land till eller ut i bättre is, som vi ju inte vet var den finns. Nattens snöfall har gjort det hart när omöjligt att förflytta båten.
Vi befann oss nu långt ute på ett tillfruset Bottenhav helt tömt på rökar och fartygsmaster. Vårt mål var att finna en passage till de rika gråsällägren i isen öster om Finngrundsbankarna, nära nog hundra distansminuter åt sydsydväst. En passage som visserligen redan upptäckts tidigare av föregående generationers säljaktlag från både svenska och finska kuster. Det var en pionjärbragd i ett mikroarktis vilken nästan tål jämförelse med 1600-talets förtvivlade brittiska ansträngningar att nordväst om Nordamerika söka en väg mot Berings sund och ut mot de lockande skatterna i Mar del Sur, vanligen kallat Söderhavet. Att österbottningarna kallar Bottenhavet för Södersjön bidrog också till att jag påminde mig dessa berättelser. Dessutom hade spanskan blivit mitt nautiska språk här ombord. Av någon egendomlig anledning hade jag nämligen av det välvilliga Sjöfartsverket i Stockholm utrustats med en nautikalalmanacka för 1963 utfärdad av Comision Astronomica de la Marina, Mexico, D.F. Med dess hjälp var det meningen att jag skulle försöka fastställa våra nordliga latituder.
Nu är här inte avsikten att dra paralleller så långt att de utmanar löjet. Dock går det väl att påminna sig att exempelvis Roald Amundsen, mannen som äntligen fann den nordvästra vägen mot Berings sund, inte hade så många sund att välja mellan, när han med "Gjöa" styrde in mot de grundfyllda vattnen utanför Kanadas nordvästterritorier. De bottniska säljägarna däremot mötte varje vinter helt nya problem. Somliga år låg Södersjön isfri ända från ytterskären och ner till Finngrundsbankarna. Men nästa år kunde havet vara helt täckt av sjungande blåis, som ändå gjorde långa dagsetapper möjliga för männen i dragselarna. Eller också blev det som den besvärliga vintern 1963, då trög nysnö förstörde allt och isen envist vägrade att slå upp i några seglationsbara råkar.