Säljakt i sexhundra år

Just den känslan inför det okända, som både skrämde och lockade, har säljaktlag från Bergö, Malax, Petalax och Korsnäs upplevt under århundraden på denna plats. När bruket att dra på långfärd inleddes är svårt att säga exakt, men redan Olaus Magnus visste om Bottenhavets säljägare, när han 1539 sände sin Carta Marina till trycket nere i Venedig. På denna ses just i nordligaste delen av Mare botnicum några oförfärade män krypa omkring på drivisflaken stickande med spjut efter egendomliga djur, av Olaus Magnus benämnda sjökalvar, men som säkerligen är gråsälar och vikare.

Men man kan gå ännu längre tillbaka i historien för att finna spår av denna blodiga hantering. På 1340-talet ålade kung Magnus Smek kustbefolkningen i Nordösterbotten att ge prästerna tionde av sälfångsten, en sedvänja som på Bergö levde kvar ända in på 1900-talet. Prästen och klockaren skulle ha var sin säl av varje båt vid hemkomsten.

Den svenska kronan insåg också tidigt, att i sälfångsten låg ett lönande skatteobjekt. Allmogen protesterade och lyckades under 1434 års uppror under Engelbrekt få skattebefrielse.

Denna blev dock endast tillfällig, ty såsom framgår av en anteckning från 1551 beslöt en österbottnisk delegation göra en uppvaktning hos svenske kungen detta år med en begäran, att nu när de återigen måste skatta ville de ha fördelen att fritt bedriva "skjählfiske" på vilken kust de så önskade. För kungen berättade de, att de stundom vintertid blev vinddrivna till Västerbotten, Ångermanland, Hälsingland och Åland och att befolkningen där nekade dem sälfångst. Kungen biföll nådigt österbottningarnas begäran.

Under hela 1600-talet bibehöll sälfångsten sin plats som huvudnäring på Bergö jämsides med tjärbränning och vedsågning. På den tiden var det emellertid inte i fiskebefrämjande syfte man dödade sälar. Det var en näring i sig själv, för säl gav kött till mat, skinn till kläder och tran till lyse. Under århundradets mitt infördes lodbössan. Skjutvapen blev så vanliga på Bergö, att de användes av halvvuxna gossar, påpekar professor Helmer Smeds i sin doktorsavhandling om Malaxbygden, till vilken socken Bergö ursprungligen hörde. På den tiden hette ön Wargö.

Långresorna i isen slet med sig nästan hela den manliga befolkningen i kusttrakterna. Man drog ut efter Vårfrudagen, den 25 mars. Vid kalla vintrar ställdes kursen mot Södersjön, vid milda mot Norrbotten. Hemkomsten skedde i mitten av maj. Därpå gav sig åtskilliga återigen norröver mot Torneå och Kemi. Man stannade så länge det fanns is. Först till midsommar kom jägarna slutgiltigt hem för att uppleva att snösmältningen var förbi och att träden grönskade.

Inte underligt att livet i land nära nog avstannade. 1764 klagade kronolänsmannen i Malax, att det var omöjligt att tvinga allmogen att bevista ett stort mål, eftersom samtliga kallade parter var "förresta till den s.k. Fählan".

Det kan vara intressant att notera att även utlänningar frapperades av österbottningarnas näringsfång. Den italienske resenären Giuseppe Acerbi berättar i sin bok om en resa i Finland 1799 hiskliga historier om jägare, som förlorade sin båt mitt ute på havet och som sedan fick ta sin tillflykt till ett allt mer krympande isflak. Enligt Acerbi plågades de så av hunger att de gnagde köttet av sina armar, medan de såg dödens avgrund öppna sig under fötterna.

Under mitten av 1800-talet började fälresorna avta i övriga Österbotten. Så dock inte på Bergö. Där gav sälfångsten fortfarande mer än hälften av byns samtliga inkomster. Ett år fångades över 500 sälar, varav mest kutar. Som fångstredskap förutom bössor kom även harpuner och särskilda a sälnät till användning.

1883 besöktes Bergö av författaren Onni Wetterhoff, som ville göra en uppteckning av vad säljägarna hade att förtälja. Han var övertygad om att han var ute i sista ögonblicket. Säljakten, som var kraftigt underkastad konjunkturerna på tranmarknaden och tillgången på skogsvaror, var nämligen på stark retur. Wetterhoff träffade Rias-Matt, Jonk-Err, Norskat-lsak, Ullus-Gabbel och Rias-Juck, samtliga beryktade skeppare.

I ordalag som står de isländska sagornas nära - "tolf år var jag pytman (skytt) och hade mycken lycka i fälan" - berättade de gamle om förlisningar vid Finngrundsbankarna utanför Gävlebukten och vid Astholmsudde norr om Sundsvall och om andra besvärligheter - "först ska en arbet oänd ligen, så frys bokstavligen å dräp lössen utan återvändo". Sådant glömdes dock lätt bort för "lifvet i fälan, vexlande i solljus och mörker, stiltje och storm, lockar med makt". Men det sades bestämt ifrån - "lic ska va karar, som ska far i fälan å int tåkidä!" - något som också klargjordes ytter- ligare - "an som ji född veder sjön, så må an ta ti sjöss, men an som ji född i skojin, an ska ti skogs".

Efter sekelskiftet fick säljakten mot alla förutsägelser ett oväntat uppsving. Äran av detta tillfaller i hög grad pastor A. R. Hedberg från Bergö, Starka prästen kallad. Till 1908 års lantdag inlämnade pastor Hedberg ett petitionsförslag om premier för dödade sälar. Förslaget rönte motstånd, framförallt från advokaten Jonas Castrén, som påstod att sälar ingalunda var så farliga för fisket. Som stöd anförde han, att man på Åland funnit sjögräs i sälmagar.

Starka prästens svar kom prompt:

- Visserligen står det i bibeln att Jonas hamnade i valfiskens buk. För den skull kan man inte säga att valfisken lever av advokater.

Så hade det näppeligen skrattats i den annars så allvarstyngda församlingen som efter den korta repliken. Strax därpå förordnade senaten att staten skulle betala en premie på fem mark för varje avlivad säl.

Bergös ledande roll inom säljakten på Mare botnicum går knappast att sätta i fråga. Men därför bör inte andra kusters säljägare glömmas bort, allra minst de rikssvenska. Ända nerifrån Stockholms skärgård brukade somliga "taga flera månaders matförråd ombord på sina små öppna kajutbåtar och segla upp emot och imellan hafsisens flingor". Särskilt utmärkte sig bebyggare av Rödlöga, Svartlöga, Kudoxa och Sundskär vid dessa färder. Ända upp till trakten av Piteå och Luleå syntes deras segel. Äventyret slutade inte alltid lyckligt. I slutet på 1790-talet förliste fyra roslagsbåtar i isen, varvid tretton man omkom. Dock fortsatte dessa resor under hela nästa år- hundrade. Det omtalas att även båtar från Rådmansö, Möja och Gillinge under denna tid seglade isen till mötes i Bottniska viken.

Dessa söderifrån kommande båtar var inte avsedda att dras upp på isen. De förtöjdes i stället vid flakens läsidor, vilket alltid innebar stora risker, om isen kom på drift. Norrlänningarna däremot använde sig av lätta, öppna båtar, som snabbt kunde dras upp på isen. Norrbottningarna särskilde sig från västerbottningarna genom att föra två master på sina båtar, en stormast med råsegel och en mindre med sprisegel framme i fören. De enmastade färdbåtarna hade också råsegel. Mastens bakåtsträvande lutning och dess placering något akter om mittoften gjorde att fören lyftes upp av vinden, vilket medgav god fart i issörjefyllda vatten. Råseglet var också skuret så att det passade bra som tält över den på isen uppallade farkosten.

Från Nikkala och Saivits i Norra Torneå socken till Grundsunda och Ulvön i Ångermanland fanns jaktlag, som väl kunde mäta sig med österbottningarna i fråga om iskunskap. Sven Ekman beskriver i sin bok om Norrlands jakt och fiske deras "de mest storslagna jaktexpeditioner, som väl någonsin företagits av svensk allmoge". Han uppskattade att minst 80 säljaktbåtar varit i bruk samtidigt under mitten av I 800-talet, ett antal som vid bokens utgivning 19 10 gått ned till IS. Sedan skedde tydligen en omsvängning under första världskriget. Enbart Norrbotten mönstrade då 35 jaktlag. I dessa fettbristens tider kunde säljägaren "sälja svart" och få upp till åtta kronor kilot för späcket.

Men antalet rikssvenska säljägare minskade med åren till följd av de förbättrade förtjänsterna i skogarna och i massafabrikerna. Fram mot sista krigets slut höll dock ett fåtal ihärdiga ut. Inte för vinstens skull, för man fick nu vara glad om det flermånadslånga slitet i isen täckte utläggen för proviant och ammunition.

Nej, jaga säl var ett sätt att leva helt enkelt. Den epoken är dock nästan helt förbi för Sveriges del. Den ende som fortfarande beger sig ut på långresor är Hilding Eriksson från Hindersön utanför Luleå.

Ändå är det fortfarande sig ganska likt ute i isarna. Sälen ligger där som förr, har ökat påstår liga. Men det verkligt egendomliga är att osedda av alla, inte minst av trafikplanen en halvmil därovanför, släpar vitklädda män ännu på tunga färdbåtar över höga vallar. Stilla högtrycksdagar når deras röster långt ut över de solgnistrande vita vidderna. De talar ett språk, som låter så ålderdomligt att man för en stund frestas tro på gengångare. En svenska som skulle kunna få vilken gammal säljägare som helst från Obbola eller Holmön att lystra och skynda upp ur graven för att riva tjäldret, surra åsen, sparka undan stammklobbin, hänga på sig siljan och hugga kroken i någon av fälbåtens dragringar.

De vitklädda är dock lätt räknade. Ett knappt dussin österbottningar på väg att försvinna mot horisonten. Den drivande snön gör redan spåren svåra att följa.

Vintern 1962 var fyra fälbåtar ute. I mars drog två lag ut från Replot och ett från Björkö. I april raitades ytterligare en båt från Replot. Samtliga färdades norrut.

Under maj månad följde fem motorbåtar efter. En av dessa styrdes av Erik Granlund. Som passagerare deltog Tore Johnson och jag. Vi invigdes i villkoren för detta hårda liv men blev besvikna, när vi hörde att vårresor av två till tre veckors längd inte räknades som riktiga fälor.

Därför hade vi bestämt oss att vara med igen, när Granlund skulle ut i slutet på mars nästa år. Vad vi visste då, planerade inget annat jaktlag en så tidig och så lång färd. Det skulle också vara första gången på länge som en fälbåt satte kurs mot Södersjön.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel