Har du fått nån själ?

Sista dan som Tore och jag är med i isen ropas det plötsligt:

- Titta där, det måste vara en fyr!

Men det är en man, som står mitt ute i isen. Vi ser först ingen båt och undrar vad han har för sig egentligen halvvägs mellan Bjuröklubb och Ulkokalla på finska sidan. När vi kommer närmare förstår vi, att han stigit upp på ett litet isberg. Dold bakom detta ligger båten. Den är mycket mindre än vår, knappt åtta meter och den ligger inte högt på vattnet. Ännu en man tittar fram ur tältöppningen.

- Hej, hej, du Valdemar, ropar Erik.

Det är Valdemar Sjöros från Molpe i grannkommunen. Varken Erik Granlund eller Sjöros gör någon större affär av att de träffas så här händelsevis ute i havet och sju dagresor hemifrån.

- Har du fått nån själ?

- Inte myckje, bara nie styckjen. Men vi fortsätter västernorret och stanna väl så läng de finns is. Trodd väl aldri att ja sku far i fälin i år. Ha lega sjuk hela vintern. Men så kom ju vårin och då gick det inte att låta bli.

Valdemar Sjöros är 68 år, är klädd i sältossor och har med sina öppna båt gått fyrtio sjömil från finska kusten, innan han träffade på is.

Vi startar igen och följer efter ett litet kustfartyg, som tydligen ska in till Skelleftehamn. Den får slå hål i isen åt oss. Bleka män kommer upp från maskinrum och mässar för att undrande stirra på oss. Vi försöker verka säkra och oberörda, medan vi valsar hit och dit i den forsande älv, som bildas i rännan av fartygets propellerström. Flera gånger är vi nära att sjungas åt sidorna. Erik får inte rodret att lyda förrän i sista stund. Men igenom kommer vi och låter de andra vika av mot Rönnskärs avlägsna skorsten. Vi landar vid ett soligt flak och börjar jakta. Fem sälar tar Erik den eftermiddagen.

Mot kvällningen friskar vinden. Vi går så nära barrskogskusten att vi kan se husen vid Bjuröklubb och styr sedan söderut mot Blackkallan. Sjöarna slår in över båten, vi har flera sjömil öppet vatten här, det duschar över ansiktet och kojkläder dränks under otäta tältöppningar. Men med motorn segar vi oss fram, en timme, två timmar. Sedan rundar vi fyren och försöker löpa in i Kallviken.

Men den är helt blockerad av is. Redan långt före mynningen är det stopp. I dunklet är det svårt att se, hur vi ska komma in mot land alls. Till sist får vi lä bakom en holme. En av oss sitter då i fören och känner sig för med en båtshake. Ändå går vi lätt på grund, men kommer loss och kan fortsätta.

Det är midnatt när vi slår av motorn intill en brant bergvägg. Fast det måste ha legat över oss hela tiden, dröjer det ändå flera minuter innan våra öron uppfattar hur det plötsligt bubblar och kokar av orrspel. Men underbarast av allt är, när nästan glömda dofter stiger från mossor, fuktiga stenar och nyss blottade snölegor.

Här slutar färden för Tore och mig. Vi är framme vid våren. Men bakom oss, bara vid Hällgrund, dröjer vintern, den sträcker sig så långt vi kan se ostvart.

- Det är bra, säger Erik. Vi sticker så fort ni hunnit få iland era sjösäckar. Sälen väntar på oss.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel