En lustig krabat
L gör också sina försök att jaga. En gång smyger han i flera timmar på en vikare i väster. Den rör sig inte alls fast han slamrar så att det hörs ända fram till oss. Men det knallar från geväret och när L kommer tillbaka har han en illaluktande gammal hane med sig. Vi kan inte se något kulhål och föreslår en smula hjärtlösa att sälen nog fått hjärtslag inför blotta anblicken av en så fruktansvärd jägare.
Sälen hade lagt sig på isen för att självdö. När vi skär upp den visar det sig, att späcket är alldeles gult och att det finns stora varbildningar kring axelpartiet.
L har börjat krympa i våra ögon. Till att börja med hade vi imponerats av hans tidigare bedrifter. Älgar, harar, vargar, björnar och vad allt hade han inte jagat. Han hade nu bara en enda åstundan; att lägga sälar till sina trofésamlingar. Men fast han lade i dagen en frenesi, som borde ha varit värd ett bättre öde, lyckades han inte en enda gång få in någon träff. Efter ett par veckor började han längta hem och försökte gång på gång övertyga oss om, att vi varit till sjöss dubbelt så lång tid som egentligen var fallet. Han var rädd för isen. Men med fast mark under sig igen steg modet. Till den grad att han skröt inför alla, som ville höra på, att det var han själv och ingen annan, som varit den säkraste skytten i fälan.
En dag är L och jag ensamma vid båten, de andra är på jakt långt borta. Man kan höra hur isen smälter, vinden håller andan, inte en kåre krusar vattnet och isflaken simmar i blekblått. Några nyfikna sälar leker med oss. Ibland är de alldeles framme vid båten, sätter mustascherna i vädret och dyker sedan för att komma upp längre bort. Det upprepas ideligen.
Jag har flytt motorbåten och hoppar ilsket omkring på bruna sköldpaddsryggar av sandblandad is, som drivit hit från bankarna utanför Kemi. L ligger flämtande över akterstäven och siktar. Men det är inte mausergeväret han har, utan salongsgeväret. Med detta kan han möjligen trycka ut ett öga eller skadskjuta på annat sätt, men inte döda på fläcken. Jag har försökt få honom att låta bli, talat om vad jag hört, att en "korksäl", en säl som bara hastigt sätter upp skallen för att kika sig omkring, omedelbart sjunker vid en svår träff. För att ha utsikt att få sälen flytande en stund, måste den ha luft i lungorna, måste liksom ha simmat i bröstsim i träffögonblicket.
L vänder sig om mot mig, flinar:
- Vilka lustiga krabater, va!
Men de "lustiga krabaterna" har han skrämt, de kommer inte mer tillbaka.
Långt uppe i norr hägrar en vit båt. Det kan vara en av bilfärjorna på trafiken mellan Sverige och Finland. De lär hålla på med provturer nu. Därifrån hörs också skott. Jag gillar inte det heller. För manskapet på det fartyget har säkerligen inga skredstänger, inga vita överdragskläder, så att de kan krypa mot säl på isen. De skjuter mot säl i vattnet. Men den saken är dock något lättare att svälja. För jag antar, att några av skyltarna därborta kommer från österbottniska fiskelägen. I dessa saknar sälen existensberättigande. Den stjäl befolkningens fångster och trasar sönder deras redskap.
Så måste också Erik se på sälen. Som fiskare är han beroende av att sälstammarna hålls nere. Jag måste erkänna, att jag inte nämnvärt störs, när jag nu upptäcker honom i kikaren. Han kräker mot två sälar under solen. Det är renare spel, skytt och byte är jämnbördiga parter. En enda oförsiktig rörelse från jägarens sida och han kan få börja om från början igen. Nu närmar sig Erik sakta under utvecklande av all den skicklighet, som månadslånga isfärder lärt honom. Den första sälen får en smäll i huvudet och sträcks mot isen. Den andra anar oråd, kan inte riktigt förstå vad som hände kamraten. Men den går inte ner, ser inte Eriks gevärspipa förrän det är för sent.
Alla dödade sälar under de gångna dagarna kräver dock en personlig förklaring. Denna kan inte stanna vid något okritiskt understödjande av förslag om skottpengars slopande bara för att freda en för stadsbor intressant djurart. Sälarna har minskat längs de svenska kusterna, det tycks vara sant. Men som tidigare nämnts verkar detta mera bero på vattenföroreningar och ökat buller från flyg och fartyg än på avskjutningar. Ute i sjön har ju sälen ökat i stället. Åtminstone i Bottenhavet och i Bottenviken ser det inte ut. att vara någon risk att den ska dö ut, så länge inte alltför häftiga klimatologiska omsvängningar inträffar.
Man bör också veta, vad man helst bör bevara. Antingen en sälstam, som för tillfället inte är hotad, eller en människotyp, som verkligen håller på att försvinna. Några år till, på sin höjd, kommer män att ge sig ut i isarna. De söker inte strapatserna för deras egen skull, för en viss inkomst får de ändå utav säljakten. Men de kommer säkerligen inte att fortsätta särskilt länge efter det att förtjänstmöjligheterna inne i land ökat ytterligare.
Den dag österbottniska säljägare upphör med sina isfärder bör vi känna vemod. Vår tillvaro har blivit ännu ett äventyr fattigare. Med den siste säljägaren försvinner också en enorm kunskapsfond om hav, is och fauna.
Jag vill gärna försöka lämna några konkreta förslag. Kan man inte tänka sig ett licensförfarande för säljakts bedrivande? Sådana licenser skulle beviljas ganska frikostigt till yrkesfiskare, som bevisligen lider skada av sälarna. Restriktivitet borde däremot iakttas, när det gäller sportjägare. Sådana jägare har mindre tid och även mindre båtar än fiskelägenas befolkning. De har knappast vare sig möjlighet eller förmåga att bege sig ut till sälkoncentrationerna ute till havs, där avskjutningarna helst bör ske för att de ska leda till något resultat. Det är knappast någon mening att uppmuntra den senare kategorin att uppehålla sig med laddade geväx i närheten av sälkänsliga kobbar alldeles utanför våra kuster.
Jag kan sedan inte se någon invändning mot att skottpengarna kraftigt höjs för de riktiga jägarna, som har båt och dyrbar utrustning att hålla i trim.
Men klubbningen av kutar i gråsällägren är ett allvarligt problem. Blir dessa alltför omfattande, snedvrids balansen i åldersklasserna för en av världens mest sällsynta sälarter. För att skydda säl- ungarna har Ålands jaktvårdsförbund föreslagit totalfredning av säl under tiden 15 februari till 15 maj. En sådan åtgäxd verkar vara väl radikal. Den skulle sparka undan benen alldeles på säljägarna. Vinterisarna är ju oftast deras enda möjlighet att komma åt sälarna.
En tänkbar utväg är då att maximera antalet kutar, som ett jaktlag får föra hem. Åtminstone bör inte babyunderkäkarna uppgå till mer än en fjärdedel av den totala fångsten.
Föregående kapitel Innehåll Nästa kapitel