Isberättelse

Två kartor visar våra färder och ger också Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Instituts bild av islägen vid två olika tillfällen. Den ena från 9 april 1963 och den andra från senare hälften av maj 1962. Förvisso är de behäftade med felaktigheter, för flygisspaningen är varken särskilt regelbunden eller heltäckande. Men besked om omfattningen av denna isläggning utanför svenska och finska kuster ger de sannerligen.

Den som ger sig i kast med isen bör först och främst lära sig skilja på två begrepp: på landfast kustis och på havsis. Den landfasta isen sträcker sig tämligen orörlig fram till ytterskärgårdarna. Havsisen däremot ligger aldrig stilla, den driver obevekligt med vind och ström. En föreställning om hur sådan is förflyttar sig ger första kartan. Under andra veckan av vår vinterfärd lämnade vi knappast tältet och vår uppallade båt. Vår omgivning var ständigt densamma. Men de dagliga solhöjdsobservationerna med sextanten berättade för oss hur vi åkte. Under denna vecka drev vi minst 12 distansminuter nordvart. Ännu värre blev det tydligen efter vår avresa. Efter påskstormen fick Granlund sitta stilla och vänta på samma isflak i tre hela veckor, tills han tinade ut. Men två gånger plogade han fram och tillbaka mellan Vänta litets grund utanför Sundsvall och Sydostbrotten. Bara enkel resa är här nära 60 distansminuter, multipliceras den siffran med fyra får vi 240 distansminuter. Det motsvarar ungefär sträckan Stockholm - Vasa.

Havsis förekommer under många former. Som nyis, tallriksis, drivis, packis och som hopskjuten is, som bildas vid skjutning, då flaken glider ovanpå varandra. Istjockleken ökar vid sådana tillfällen snabbt. När isskjutningen går i en roterande rörelse uppstår isskruvning, som mycket snabbt kan bryta ner även stora fartyg. Om framkomligheten i dessa olika slags isar lämnar radions middagsrapporter besked till fartygsbefälhavarna i form av en sifferkod, som man måste ha en isnyckel för att dechiffrera.

En annan terminologi, en närmast isgeografisk sådan, har utbildats av säljägarna, men den håller på grund av det utdöende skrået på att falla i glömska. De talar om stamp för att beteckna det bälte av svårframkomlig och sönderbruten is närmast utanför den landfasta isen. I en sådan sönder stampad is finns hopgyttrade, rätt uppstående isstycken, som är sammanfrusna till stora vidder. Randbruten is bildas, där två olika ismassor genom storm stöter ihop, varvid kanterna tornar upp. Sådana ränder är ofta kilometerlånga. Under sådana ränder brukar vikarsälen bygga sina visten. En vred är den långa och raka vall, som bildas där den vindpressade lösisen packar sig mot den landfasta isen. Pärm talar man om på senvårama, då ränderna rasar samman och bildar nästan hopkittade bälten med icke bärig och för små båtar ytterst svårforcerad is. Det var i en sådan mitt i öppna sjön simmande pärm, som Erik Granlund under vinterfälans sista dagar fick ett bord genomskuret. Iskärl eller skjul är ett enstaka, vitt synligt isstycke. Ettfall är en förrädisk spricka, som blävit överräckt med drivsnö. En kall utgörs av tusentals isflak, som stött på grund. Efterföljande isflak glider ovanpå de grundstötta tills formliga isberg bildats. Höjder på upp till tjugo meter har uppmätts. Namn på fyrar som Grundkallen, Rödkallen och Helsingkallan går med kännedom om dessa fenomen lätt att språkligt härleda.

Sådana beteckningar kan säljägaren använda i all slags havsis och det är sedan ganska likgiltigt om denna is seglar i närheten av Vänta litets grund eller i Ishavet utanför Spetsbergen. Isen följer här som där samma fysikaliska lagar. Enda skillnaden är väl i så fall, att det inte mitt ute i Bottenhavets havsis sticker upp några kraftigt skulpterade isberg, som kalvat från grönländska glaciärer. Men åtminstone i de grunda vattnen vid Sydostbrotten och Gävlebukten kan man tro sig ha räknat fram fel latitud. Det är där de höga kallorna påträffas.

En oinvigd, som ensam hamnar i denna villsamma, vita värld, är slagen till slant. Endast säljägarens upptränade förmåga att i huvudet memorera olika slags is gör det möjligt att återfinna de millånga, slingrande lederna tillbaka till fälbåten. En uppgift som annars verkar vara att jämföra med att leta rätt på en nål i en höstack.

Men även säljägaren har sina milstolpar. Han brukar mura sådana av isstycken på jämna mellanrum, de kallas för gubbar och används särskilt under jakten på gråsäl. När man av omisskännliga visslingar och råmanden börjar ana att sälen har läger någonstans ute i isen, drar en eller två av jägarna ut från båten. Inte för att jaga i första hand, utan för att rekognoscera. Sträckorna kan bli mycket långa, kanske sex mil eller så. Så fort ett gråsälsläger upptäckts, återvänder jägarna till båten. De murade gubbarna gör det lätt att finna vägen. Nästa dag börjar man släpa båten fram mot jaktområdet. Återigen tjänar gubbarna som ledning. Utan dessa skulle även yrkesmän lätt tappa sälarna och antingen dra förbi vid sidan om dem eller åt alldeles galet håll.

Här i Norden bildas havsis under milda vintrar enbart i Bottenviken och Bottenhavet samt i Finska viken. Under normala vintrar kryper isen ändå längre söderöver, till Ålands hav och till södra Östersjön. Stränga vintrar med ryska högtryck längre söderut än vanligt får isbrytarna arbete även i de danska farvattnen och i Västerhavet.

Vintern 1963 var en sträng vinter med issvårigheter så långt bort som till Kattegatt. Men i Bottenviken och i Bottenhavet var förhållandena ganska normala. Det började faktiskt med att de första rapporterna om isläggning i de nordligaste skärgårdarna kom flera veckor senare än man egentligen var van vid, först den 20 november 1962. Men isen växte och täckte i mitten av december hela Bottenviken. En storm strax före jul rev upp den igen, men så i början av januari frös hela viken på bara två dagar. Isbrytarna fick brått att ta ut de sista fartygen.

Drivis hade redan då uppträtt i Bottenhavet. De sammanhängande banden växte och den 4 februari stoppades all trafik på Bottenhavet. Den 13 februari gick sista fartyget från Härnösand. Den 10 februari uppskattades hela Bottenhavet vara täckt. Råkar förekom, men var aldrig beständiga. Gamla tillslöts, nya slog upp.

Allt grövre blev isen. Kulminationen hade dock inte inträffat när vi drog ut från Strömmingsbådan den 20 mars. Tillbakagången dröjde till 5 april, då, en kustråk började slå upp efter finska kusten. Denna vidgade sig så småningom för att bilda den led, som de första fartygen skulle söka sig efter mot Norrland. Den 24 april öppnades sjöfarten på Holmsund, medan första båten till Härnösand betydligt längre söderöver inte kom in förrän den 30 april.

Hela skeendet var ungefär tre veckor senare än normalt i Bottenhavet. Ännu den 26 april gick isens södra gräns från Eggegrund, Västra Banken, Finngrundet och vidare ostvart mot den finska kustråken.

Den 10 maj låg fortfarande tät drivis kvar ute i sjön tvärs Hudiksvall och isbrytarhjälp var nödvändig till sådana hamnar som Örnsköldsvik, Husum och Hörnefors. Så bör situationen ha varit när Erik Granlund släppte båten i sjön för att hissa på och segla hem.

Veckor efter det att fjärdarnas isar grånat och upplösts kan havshorisonterna vara vita. Utanför Malören brukar det normalt inte bli isfritt förrän den 25 maj. Men det var där som Erik vid samma tidpunkt 1962 påträffade flak på tio till femton kilometers längd.

Sveriges Meteorologiska och Hydrografiska Instituts sista isuppgift för 1963 är från den 3 juni. Då rapporterade Malören spridd drivis ute till havs. Nästa dag var den försvunnen. I det sammanhanget är det intressant att notera, att den allra senaste isförekomsten, som istjänsten känner till, sågs den 18 juni 1958. Då flöt ännu porös drivis utanför Bjuröklubb.

Men man har rätt att anta, att observatörerna inne på fyrplatserna ändå inte sett allt. Först vid midsommar dör vintern slutgiltigt, säger säljägarna. Gåtfullt undanglidande bidar då de sista grova flaken mitt ute i sjön. I förintelsens stund är en vikarsäl ensam närvarande.

Föregående kapitel     Innehåll