Solen är vår kompass

Vid femsnåret på morgonen kör vi igång igen. Det är tjocka och vi tvingas gå för halv fart. Runt omkring dunkar motorer och tjuter sirener. Sjöfarten har äntligen öppnat på Holmsund, Skelleftehamn, Piteå, Luleå och Uleåborg. Ibland kommer ljuden så nära, att vi kan höra rop från däck och stävar som slår i is. Vid ett tillfälle ser vi en mörk skugga dra förbi om styrbord. Vi undrar om vi syns på radarskärmen eller om det bara är en slump att vi inte blir nedseglade.

Solen bryter igenom så småningom, vi drar oss på sidan om leden och börjar spana efter säl. Kikarna vandrar i ett från flak till flak. Mot en svart liten fläck koncentreras uppmärksamheten. L - det torde så småningom framgå, varför ingenjören inte kallas vid sitt rätta namn - blir genast våldsamt upphetsad. Han ropar att det är en satans stor baddare vi har där borta.

- Nej, säger Erik, det är en kut, en av de minsta man kan få se. Den har somnat i solen.

L stoppar motorn och Erik och Jalle går i jullen. Medan de ror stänker de vatten över årtullarna för att det inte ska gnissla. Men kuten sover fortfarande.

Erik lägger sig på magen i fören. Med händerna för han undan de hindrande isbitarna, han myndar. Så ger han tecken åt Jalle, geväret kommer fram, allting syns enerverande tydligt i kikaren,

skytt och säl ligger i samma linje nu, skottet går och det rycker till borta vid isflaket. Men kuten är försvunnen, har kastat sig ner i vattnet.

Erik och Jalle ror så det forsar om stäven. Erik rusar upp på flaket och intar skjutställning igen. Han kan det här, han vet hur nyfiken en tvåmånaders kut kan vara och han beräknar precis var den ska köra upp skallen. Nytt skott, ny rodd och Erik sträcker sig djupt ner i vattnet och fiskar upp någonting. Sedan ser vi honom sträcka sig åt bakfickan efter en cigarrettask.

När jullen närmar sig vill L att vi ska sjunga "har den äran att gratulera". Något hest och tveksamt tar Tore och jag upp orden. Men vi tystnar, då vi lägger märke till hur dumdumkulan tilltygat sälkräket. Halva huvudet är bortspränga på kuten, som ligger stilla på rygg med händren fromt lagda över den runda magen.

Det kan verka onödigt grymt att fila av spetsarna på helmantlade kulor, så att de exploderar vid minsta beröring och slår djupa kraträr i djurkropparna. Men i att döda hårt och ögonblickligen har jägaren sin enda chans att få behålla sitt byte kvar på isen. Finns minsta livsgnista kvar, kasta r sig sälen instinktivt ner i sitt andningshål. Därpå dör den kanske ändå nere i vattnet. Till ingen nytta, för den skottpenningsberättigade underkäken tar den ju med sig.

En stund senare överraskar vi ännu en sovande ungsäl. Den kikar upp bara tjugo meter framför oss, när vi lägger till vid ett isflak, kravlar yrvaken framåt en bit, vet inte riktigt var den har allt det främmande bullret. Så rycker den till, liksom i skräck och skjuter fram händren. L är i halvgråtande extas:

- Skjut, för satanes, s k j u u t ...

Jag tror, att Erik avsiktligt sölar med geväret den gången.

I kvällningen söker vi oss mot land, mot Holmöarna. Det är i allra sista minuten, för tjockan kommer sättande på nytt och suddar ut Jägarörens fyr. Vi landar på insidan av ett litet skär strax intill en vitmålad och ruffad motorbåt. Vi hör skrattsalvor därinifrån och efter en stund kryper några karlar fram och frågar vad det här landet egentligen heter. De förklarar att de inte har har något sjökort med sig och att de kommer från Larsmo i närheten av Jakobstad. De pekar på sina skredstänger på rufftaket och säger att de också tänker sig norrut bara tjockan lättat.

Det gör den också nästa förmiddag. En fin dag med lätta brisar ser det ut att bli. Vi stryker tätt under Ängesön längs den smala vattengatan, som löper innanför isen och vidare upp mot Stora Fjäderägg. Solen lyser snett in mot stranden, där en man just håller på att hänga sina nät. Han besvarar vår hälsning och står länge och ser efter oss. Kanske minns han sin egen tid som säljägare. Ännu under mellankrigsepoken var Holmöborna lika ivriga i isen som österbottningarna. Det kunde hända efter en nordostlig storm, då vallama packats mot land och kylan fryst ihop vakarna, att budet gick över öarna, att här skulle alle man ut för att skjuta och slå.

Med sista glimten av det ensamma tornet ovanför det osynliga Fjäderägg är det som om en tross brister. Begrepp om tid och rum glider undan. Solen är vår kompass och vi sträcker mot nya och ständigt samma vita horisonter. Skott och fångst och enstaka möten med fartyg på malmtraden markerar denna arktiska tillvaros rytm.

Helt utan episoder är dessa svävande dygn dock inte. Att tala om episoder, fast det vid vissa tillfällen kunde gå löst på livet, är riktigt. För strax efteråt steg solen på nytt ur nattens oro, den ljumma sydvinden spelade upp och vi kunde fortsätta längs vår vindlande led mot norr.

Men var det natten till i går eller i förrgår som vi höll på att bli instängda? Minns inte, kommer bara ihåg, att regn plötsligt droppar in genom tältduken. Blåsten har ökat och sjön hamrar oupphörligt mot lovartssidan av flaket, bakom vilket vi trycker. Erik står i bara långkalischerna ute i sittbrunnen och ropar att vi ska upp, upp. Det är fråga om minuter om vi ska hinna härifrån alls.

Men vi kan inte starta genast. Först måste de skjutna sälarna ur jullen.Den är tungt lastad och skulle omedelbart skära ner för första sjö. Jalle hoppar över och börjar langa. Kropparna är tunga och likstyva. Men blodet strömmar från ännu inte koagulerade kulhål ner på våra händer och kläder. Tigande jobbar vi och sälskallarna daskar mot durken.

Sedan har vi det sedvanliga besväret med motorn. Propellern, som vi svurit över så ofta för att den verkar vara dimensionerad för en mindre ångbåt, gör att motorn stannar tvärt, så fort någon fumlar för häftigt med backslagsspaken. Det är vad som händer nu, flera gånger.

Men så äntligen jagar vi bort från flaket och får skvalp över oss. Erik tar ungefärlig kurs, mot nordväst, mot land. Är distansen kort, dröjer det inte länge, förrän den snabbt driftande isen akteröver hunnit ifatt och vi sitter där i skruvfällan. Men är fastisen långt borta, är det ingen risk. Då är det bara att vända om igen mot vinden och leta upp ett nytt flak och vänta på att tjockan - det blir alltid tjocka så fort det regnar över isen - ska skingras.

Nu skakas vi om i den upprörda sjön under en dryg timme. Men ingen fastis, bara lösryckta strimmor har vi då framför oss. Vi dundrar runt och frampå morgonsidan kan vi återuppta vår avbrutna sömn bakom ett nytt flak. Men vi sätter vakt i sittbrunnen. Vi har blivit visa av förnattens händelser. Lävik blir mycket snabbt lovartskust även på flak som är hundratals meter långa.

En dag ror jag med Erik och Jalle mot en sälprickad slätt flera kilometer från motorbåten. Med avslagen motor driver den undan med vinden. Men isen driver lika fort, så det är ingen fara att den ska stöta emot. Två måsar har vi ovanför oss, de dök upp ur ingenstans så fort vi gick i jullen. Det är märkligt att dessa vita asgamar alltid anar vad som ska hända långt i förväg. De singlar bort mot sälarna, glatt skriande.

Vi söker oss in i en orörd arkipelags lugnvatten, släpar över smala näs, ror och släpar igen. Ibland väntar vi tills en tyngre ismassa pressat ner en lättare och smiter snabbt över innan de två öarna fogats samman till en enda.

Stillheten är full av ljud. Det suckar från kalvande isberg och fnyser om sälnosar, som efterlämnar blanka virvlar bara några få båtlängder ifrån oss. Isens vithet tårar ögonen, törsten strävar kring tungorna, det är så vi har det bara några få mil från Umeå och Skellefteå, där säkerligen alla björkarna just håller på att slå ut.

Vi närmar oss sälarna. Erik ger diskreta tecken åt Jalle, som paddlar in mot stranden. Försiktigt smyger Erik skredstången över relingen och hasar själv efter med geväret.

Jag lägger mig i fören för att se bättre. När jag höjer på huvudet har jag en säl knappt hundrasjuttiofem meter bort. Alldeles svart mot det vita. Den måste ha hört oss för den vaggar oroligt med framkroppen, vill inte vara stilla.

Erik är lågt nere på skredstången nu. Han kavar med vänsterfoten, skidan börjar glida. Ner genom små dalar, över pass och bakom sluttningar. Avståndet minskar, sälskallen guppar upp och ner. Men geväret är fortfarande i hölstret, det får inte blötas ner av kornsnön. Först när hållet är det rätta tas det oändligt långsamt fram, läggs på skidans skjutgaffel för att ligga stilla, alldeles stilla.

Erik har försvunnit. Ändå kan han inte vara mer än trettio-fyrtio meter bort. Alla mina leder ljummar av smärta. Jag skriker om det inte blir skott snart. Sälen har rest sig på händren nu, simmar förstorad högt uppe i luften.

Äntligen en dov smäll och Erik springer med den hullingförsedda väckaren i handen. Sälen lever fortfarande, väckaren höjs. Två gånger slår den, snabbt och utplånande.

Jalle får jobb med kniven. Sälblecket lossas, skrapas från kött. Underkäken klipps av. Med en spark förpassas det nakna kadavret ner i sjön för den sista simturen. Det röda blodet sugs upp av snön. När jag tittar upp har Erik gått ner på skidan igen. I kikartuben har han sett en ny vikarsäl, helt nära.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel