VÅR I BOTTENVIKEN


Genom porten av is

Tores och min egen resa 1963 blev således hastigt avbruten. Vi sörjde däröver, för vi berövades möjligheten att uppleva kontinuiteten i vårens framskridande. Kanske var vi också ledsna över, att vi inte förmått ordna vår tillvaro så som den oberoende Erik och att det i så hög grad var oväsentliga förpliktelser, som tvingade oss tillbaka till Stockholm.

Men helt vanlottade var vi ju ändå inte. Vi hade fått vara med om någonting unikt och upptäckt en nästan okänd värld, som tar vid bara några få distansminuter från våra egna kuster. Och vad beträffar kontinuiteten, så gick det väl an att göra ett skenbart omkast i tidsföljden och minnas en annan och tidigare resa med Erik. 1962 hade vi ju styrt norrut med en motorbåt från Bergö och färdats från vinter mot vår, medan nätterna blev allt ljusare. Då behövde vi inte söka länge efter sälarna. På väldiga isflak låg de och väntade på oss i Bottenviken.

Den gången kommer vi till Bergö först den 17 maj. Men ännu har björkarna knappast mer än musöron och snöbräm kantar stränderna. Vi ska gå ombord vid Perisgrund. Där är Erik med vita kisrynkor runt ett par ögon, som prövande mäter oss. Jalle är där och han rullar ett fotogenfat över bryggan. Vår tredje färdkamrat är en jaktintresserad ingenjör från Vasa. Han stuvar provianten i en nio meters öppen motorbåt.

När allt är ilastat vinkas avsked utan ceremonier. Som så många gånger förr lämnas en Bergökvinna ensam att sköta gård, djur och snuviga ungar. Hon står där med lillpojken vid handen och försvinner snart akteröver. Vi glider ut i den fladdrande fågelvåren. Baktunga ejdrar, viggar, skrakar, gräsänder jagar fram och tillbaka.

Låga barrskogsöar ligger högt över vindlösa vatten. Himmel och hav smälter samman och ideligen får vi skifta uppfattning om var mötet egentligen sker. Två små motorbåtar långt borta ritar plötsligt sina tunna kölstrimmor högt ovanför den senast förmodade horisonten, det förefaller som om de när som helst ska störta ner och krossas mot skäret under dem.

Leden slingrar mellan undervattensstenarna, som dyker upp bara centimetrar från kölen. Erik vid rodret får också passa så att vi går fria för strömmingsryssjorna, som ligger utlagda lite varstans. Deras ägare har redan flyttat ut i sina bodar. När vi passerar kommer de utspringande och ropar hälsningsord, som vi inte kan uppfatta. Vårt motordunk är för starkt.

Efter ett par timmar är vi framme vid Eriks fiskarbastu på Jerin. En albuske är enda vegetationen på skäret. Det är knappt lavarna fått fäste i stenramlet. Eriks bod är liten men verkar ändå kolossal genom att landet är så lågt och nedpressat. Det är som om det aldrig hinner resa sig mellan vinteromfamningarna.

Här finns nu resten av utrustningen. Vi sätter den trubbnosade isjullen i sjön och hämtar fram skredstängerna. Med yxa och såg går Erik löst på sitt undangömda lager av strandat virke för att snickra en durk till motorbåten. Det är gjort på en halvtimme. Sedan drar vi över tältet, surrar masten och spristången för nödseglet på babordssidan och vevar igång den hostande vikströmaren.

Ljus kväll och vi trasslar oss med sakta fart ut mot öppet vatten norr om Strömmingsbådan. En övergiven tysk har ränt på stenarna vid Söderkallan. Men det ser ut som om den bara tillfälligt kastat ankar på överenskommen mötesplats för kustsmugglare.

Vid 19-tiden är vi tvärs Norrskärs fyr och ännu en stund senare lyser det från Sydostbrottens fyrskepp föröver om babord. Men då står bara en man till rors, vi andra halvligger under tältet och äter gyllenbrun rökt sik med fingrarna. Dyningen är loj och vi vet att det inte ska dröja länge nu förrän vi är inne i isen.

Strax före midnatt ser Erik en mjölkfärgad strimma flyta på den blygrå spegeln uppe i norr. Det har blivit kallare, vattnet har blivit mycket tyngre och bogvågens ytspänning har fått svårare att brista.

Nu trängs vi alla i sittbrunnen med munnar glänsande av sikflott. Vi kryper stadigt närmare det vita bandet, som ser ut att korka till hela Östra Kvarken. Lukten av is känns allt tydligare.

Känner igen hela det här skeendet från en annan gång i ett annat hav. Det är precis som för tolv år sedan, när jag var man ombord på en valfångare och mötte isen någonstans mellan Björnön och Spetsbergen:

Först de små ensamseglande och urfrätta isbitarna. Så de allt grövre flaken och dyningen som planas ut ...

Vår väg är spärrad. Vi girar hårt åt babord och prövar igen, hittar en kanal. Där den upphör, tar vi sats, slår på frigången och håller andan. En stöt, ett skärande, gnisslande ljud och vi är igenom. Men akter om oss sluter sig isporten tyst. Det är som om en slussvakt tryckt på en knapp.

Vi letar upp en vik till en av isöarna. Jalle tar sig föröver, hoppar ner på isen och slår fast isbillen. Han förtöjer med fånglinan. Dubbla halvslag både upptill och nedtill på billen, så att den inte ska ryckas i sjön och sjunka.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel