Fälskepparens loggbok

Hemresan gick nästan pinsamt fort. Helikoptern vispade sig stadigt norrut och under plexiglaset rann isen undan. Men vi kände inte längre igen vårt vita landskap. Allt verkade så platt och helt utan hindrande vallar här uppifrån.

På låg höjd svepte vi över Sydostbrottens nya fyrkasun och för om oss växte landet fram. Det var Obbolaön, som vi tryckte oss över bara hårsmånen över grantopparna. Marken var nästan bar och längs stränderna låg isen grå och vattensjuk och väntade på att gå upp. Sedan var vi framme över Umeå, sänkte oss snabbt på flygplatsen och sprang sedan längs den solvarma betongplattan bort mot stationsbyggnaden för att skaffa biljetter till Stockholmsplanet, som skulle komma om tio minuter. Vi fick aldrig tid att förverkliga den back med svalt exportöl, som vi fantiserat så om under de gångna veckorna. Ännu okammade och smutsiga embarkerade vi det startberedda trafikplanet och märkte, att de övriga passagerarna började skruva på sig. Vår tranlukt stack dem i näsan.

Visst fick vi vårt öl och vårt bad några timmar senare nere i Stockholm, där vi inledde försöken att anpassa oss till en normal tillvaro. Men vi kände det, som om en del av oss fortfarande var kvar där ute på isen. Det var inte bara fråga om sju förlorade och bortsvettade kilon per mage. Vi fortsatte som förut att lyssna till radiorapporterna. När vi hörde om de höga vindhastigheterna oroades vi över våra kamrater och undrade om de hunnit få upp vår båt på säkra flak.

Utifrån isen kom inga nyheter. Vi frågade isbrytardirektören, om hans fartyg sett till Erik, Tor och Jalle. Men det hade man inte, trots att isbrytarna nu började stöta fram mot Norra Kvarken. Kommendörkapten Karl Sjödahl hade dock någonting annat att förtälja. År 1948, då Sjödahl var chef på isbrytaren Ymer, hade han mitt ute på Bottenhavet mött en skäggig säljägare, som kom vandrande över isarna. Sjödahl lät hänga ut fallrepstrappan och ställde upp sina officerare vid relingen. Med stram honnör gav han säljägaren ett sådant mottagande, som annars bara kommer gästande amiraler till del. Yngste officeraren uppdrogs att efterhöra om den sälblodsstänkte mannen hade några önskemål i fråga om proviant eller så och chefen själv bjöd honom upp i navigationshytten. De båda herrarna hade underhållet sig med varandra och diskuterat gemensamma erfarenheter under en hel kvart, varpå de högtidliga ceremonierna vid relingen upprepades, när säljägaren vigt svingade sig ner på isen igen för att återvända till sin uppdragna fångstbåt någon halvmil därifrån.

Vi kände genast igen berättelsen. Det var Erik den handlade om. Han hade själv dragit den för oss under en vaknatt i fälbåten. Först hade han trott sig vara utsatt för ett marint skämt, men sedermera förstått att så alls inte var fallet.

Det dröjde fram till mitten av maj, innan det kom ett livstecken från Erik. I ett brev beskrev han, att han efter nära två månaders oavbrutna strapatser äntligen nått sin österbottniska strand. Resan hade gått dåligt. De hade bara fått 36 sälar, varav endast tre under de sista veckorna. Den kraftiga isen hade skruvats sönder och alla sälarna hade försvunnit. Större delen av tiden hade de suttit på ett isflak, som plogat fram och tillbaka längs svenska kusten mellan Härnösand och Umeå. På Bergö hade de mötts av nyheten, att det var tal om att sälpremierna skulle höjas. Men detta gällde, naturligtvis, inte redan skjutna sälar.

Eriks loggbok, som här följer, är kortfattad. Men mellan de antecknade raderna om väder och vind och skruvning anas denna tillvaros hårdhet. Gå bara till natten mellan 24 och 25 april, då Tor Gästgivar gick vilse i mörkret miltals väster om båten på osäkra, uppluckrade isar och återfanns först efter många timmars ångestfyllt sökande. Det var samme Tor som ett par veckor senare fick sälröta i ett finger och med full blodförgiftning tvingades ro den tunga båten flera dygn i sträck. Han slapp amputation på sjukstugan, men fick sedan gå med armen i band fram till midsommar. Sådana prövningar verkar otroliga i vår tid. De uthärdas för chansen att få känna sig som en fri människa.

"Efter er avfärd på tisdagen drog vi till öppet vatten och sjösatte kl. 18. Fick frisk motvind och kryssade ett par timmar. Ruskigt kallt.

Onsdag 10 april - Svag SO vind och tjocka. Seglade i fyra timmar mot SV, men då var det stopp. Drog upp båten och lade genast märke till att andra säljägare varit där förut. Undrade vilka. Isen är mycket kraftig. Vår position 80 - 90 km SV Strömmingsbådan.

Torsdag 11 april - Frisk SO vind och halvmulet. Rodde en liten bit med jullen. Två sälar. Isen driver åt N-V och skruvar mot svenska kusten.

Långfredag 12 april - S0 vind med regn och tjocka. Dagen var längre än sju långfredagar tillsammans.

Lördag 13 april - Hård sydlig vind under dagen och natten. Regn och tjocka. Vaknatt. Isen skruvade och på kvällen fick vi flytta undan.

Söndag 14 april - Frisk SV vind. Tjocka på förmiddagen. Uppehållsväder mot kvällen. Var ute och fick en säl. På natten syntes Strömmingsbådan i ost.

Måndag 15 april - SSO storm, omkring 20 sekundmeter. (Loggboksanteckningarna här kompletterade vid Eriks besök i Stockholm.) Vi låg någonstans utanför Högbonden och redan på förmiddagen satte en våldsam isskruvning igång. Isen den brakade, det blåste och regnade något så ohyggligt. Vi flyttade första gången vid skymningen. Då började isen bryta ihop och fick god fart. Ett brott slog upp syd om oss tvåhundra meter bort, så slog ett brott väster om oss, ost om oss hade vi bara tretti meter till ett brott. Nordsidan var länge ganska bra, men så fan i mej, brakade det till där också och där slog ett brott upp sexti meter ifrån oss. Emellanåt var det öppet vatten runt om oss, stora råkar som slöts och bröt upp igen. Vallar på sex-sju meters höjd bildades, medan vi såg på. Från början tog vi entimmasvakter, men till slut var vi förbaskat nöjda med bara femtonminutersvakter. Vi försökte hålla tältet på så länge som möjligt. Men mattorna drog vi ihop i god tid på natten. Frivakten satt i båten och en av oss gick hela tiden utanför och lyste med ficklampan för att se efter att ingen spricka slog upp alltför nära. Mörkt var det, så in i helsickes. Vi såg inte en meter framför oss. Man kunde gå rakt på båten och stöta skallen i den. Allting var klart, åsen surrad och lassen klara för hastigt uppbrott. Klockan tre måste vi skifta på oss så där en femti meter. Men vi hade ingen annan väg att gå då heller, hur vi än sökte och sökte. För det var brott på alla sidor om oss. Vi satte oss mitt på flaket, som var så där hundra meter långt och fyrti meter brett. Men det var stark is, så vi tänkte att den håller. Och det gjorde den ju. Nu är det så, att isen kan vara tjock och se mycket bra ut. Men den ska vara frusen, om den är nybruten är den nästan värdelös. Frampå morgonsidan lugnade det av. Men det var på det isflaket vi fick sitta i tre veckor tills vi tinade loss.

Tisdag 16 april - Sydlig vind, tjocka på förmiddagen. På eftermiddagen var jag ute och träffade de andra säljägarna. Det var Mauritz Holming och Ernst Granqvist från Molpe och Leander Back från Bergö. Roligt att se och höra att man har grannar i denna isöken. Fick en säl. På natten syntes Sydostbrotten i N, ca 12 sjömil.

Onsdag 17 april - Lugnt och hett. Gick ej att komma inom skotthåll på en enda säl.

Torsdag 18 april - Stilla och långtråkigt.

Fredag 19 april - Lugnt och tjocka.

Lördag 20 april - Svag vind och tjocka.

Söndag 21 april - Frisk NO. Regn och tjocka. Nöter skinnfällarna.

Måndag 22 april - Frisk NO. Mulet och kallt. Driver med god fart mot SV. Fick tre sälar.

Tisdag 23 april - Frisk NO och sol. Driver längs svenska kusten. Ymer gick norrut. Fyra sälar.

Onsdag 24 april - Måttlig NO, soligt men kallt. Driver närmare svenska kusten. Har Härnösand i N-V. Tre sälar. Tor gick för långt västvart och irrade omkring utan att kunna ta vara på sig själv. Det blev mörkt och vi sköt och ropade och signalerade med ficklamporna. Inte förrän vid 11-tiden hörde vi ett svagt ljud västerifrån. Det tystnade igen, men vi började gå i den riktningen. Isen hade försämrats mycket och flera gånger var vi nära att plumsa igenom. Till slut fick vi höra att det verkligen var Tor. Då var han ute i öppet vatten på en liten isbit. Han rodde med skred stången. Biten var inte mycket större än kälken på vilken Tor också hade tre sälar. Det var nätt och jämnt att den bar. Tor landade bara tjugo meter ifrån oss, men så mörkt var det, att vi inte kunde se honom, han måste ropa på oss. Nervös hade han inte varit, men han var blöt och var nog ganska glad, när Jalle tog kälken för honom. Först efter midnatt var vi tillbaka vid båten.

Torsdag 25 april - Lugnt och varmt. Kom ej inom skotthåll på någon säl.

Fredag 26 april - som torsdag.

Lördag 27 april - Svag vind och varmt. Fick ro med jullen hela dan, men kunde ej komma till vatten med fälbåten. Två sälar.

Söndag 28 april - Frisk sydlig vind. Tjocka.

Måndag 29 april - Måttlig sydlig vind och tjocka.

Tisdag 30 april - Sydlig vind och tjocka.

Onsdag I maj - Sydlig vind och tjocka. Ruggig första maj. Funderade över hur det skulle vara i land.

Torsdag 2 maj - Svag vind och tjocka. Nu håller tålamodet på att taga slut. Önskade att vi haft löss ombord, så att vi fått jaga sådana, när vi ej får jaga säl.

Fredag 3 maj - Hård sydlig vind. På morgonen regn, senare solsken. Isen håller tätt ihop men har blivit så svag att det ej går att komma fram till fots.

Lördag 4 maj - Svag sydlig vind med sol. Började arbeta oss ut ur isen men kom ej mer än en kilometer. Fick en säl.

Söndag 5 maj - Sydlig vind. Fortsatte att arbeta oss ur isen men kom inte heller denna gång mer än någon kilometer.

Måndag 6 maj - Sydlig vind med åska, regn och hagel samt tjocka.

Tisdag 7 maj - Frisk sydlig vind. Var och rodde med jullen österut där isen är mycket grov men såg ej någon säl. Ett militärplan cirklade runt båten en stund. Tor har skurit sig i ett finger och fått värk. Hela armen har svullnat.

Onsdag 8 maj - Frisk sydlig vind. Ligger ca 12 sjömil syd Sydostbrotten. Försökte arbeta oss ur isen, men kom ej mer än 200 meter, när vi fick draga upp båten igen. - kl 14 började isen skingra på sig och kl 16 fick vi äntligen hissa segel. Med god fart närmade vi oss Norrskär, men vi var intresserade att se om det fanns säl i närheten av Sydostbrotten, dit vi kom kl 24. Fick en vikarkut. Det tråkiga med dagen var att vi, trots plåtförstärkningen, fick ett bord genomskuret, när vi seglade genom ett brett isbälte. Vi fick pumpa i ett. Flera tusen liter vatten, för det fanns inte något tillräckligt stort flak att dra upp och täta på.

Torsdag 9 maj - Rodde ut med jullen redan kl 4 men såg ej till en enda säl på hela förmiddagen. Återvände till fälbåten för att söka oss hemåt. Tors arm och finger svullnade och antog en mörkröd färg, varför vi ansåg det bäst att påskynda hemfärden. Blodförgiftning tillstöter. - Kl 15 hissade vi seglen. - Kl 18 dog vinden ut, varför vi fick sätta oss vid årorna. Efter 24 timmars rodd kom vi så till vårt fiskeläger på Jerin. Då var det pojkarna som kröp i sängarna och somnade innan huvudet nådde kudden. Det kändes skönt att ligga i en säng efter att ha legat i krok i nära åtta veckor.

På lördag morgon hade vi ett strålande väder, vindstilla och varmt samt fågelsång. Ändå tyckte vi att motigheterna höll i sig. För det var bara att sätta sig vid årorna samt fortsätta där vi slutade föregående dag. Årorna vägde minst hundra kilo, tyckte vi, och isen tvingade oss att ta en stor omväg. - Kl 12 fick vi äntligen vind i seglen och med god fart närmade vi oss hemhamnen. Glömda var resans alla besvärligheter när vattnet forsade mot båtens sidor. Resans solsidor diskuterades och vi kom överens om, att blir det bara en ny vinter som fryser nya isar så seglar vi ut igen till nya motigheter och nya härliga dagar i isen, fria från allt skvaller, fria att lägga oss när vi vill och stiga upp när vi vill för att uppleva den härliga känsla som endast våren kan skänka. Då kan man själv följa förändringarna i naturen och behöver inte några andra som talar om att nu blir det vår.

Vid hemhamnen mötte folk, som gladde sig åt den syn, som en seglande fälbåt är. Kanske var det sista gången som en sådan båt seglade in mellan de skyddande holmarna och in till båthusen vid Bredhällan. Gladast av alla var Tors gamla mamma. Stora tårar rullade nerför kinderna på henne. Hon grät, hon skrattade och hon kramade om sin pojke. Aldrig ville hon sluta".

Alldeles ensamma ute i isen var Erik Granlund och hans kamrater inte denna vinter. Förutom de jägare, som han själv mötte den 16 april, begav sig i slutet på månaden ytterligare ett båtlag ut från Kristinestad mot Bottenhavet. Det var bröderna Holger och Johan Vidgren och Toivo Toivonen, som före påsk började rusta sin båt. De tog proviant med sig för tre veckor. Från Södra Vallgrund på ön Replot reste Erik och Rurik Bengs med en så liten fälbåt, att två man med lätthet skulle kunna dra den över isarna. De satte kurs mot Helsingkallan utanför Nykarleby. Från Norra Vallgrunds by for Viktor Berglund, Edvin och Stig Friberg och från Panike by på samma ö Emil Gernst och hans båda söner Frans och Evald. Båda lagen hade motorbåtar och styrde mot Bottenviken.

Från Larsmo strax norr om Jakobstad begav sig också ett par lag ut på kortare turer. De mötte svåra förhållanden efter finska kusten och drog sig därför över mot isarna vid svenska kusten och sköt ett femtontal sälar.

Ett äventyr, som kunnat sluta illa, var en släkting till Tor ute för. Han begav sig ensam ut från Mickelsörarna mot Helsingkallan med bara det allra nödvändigaste med sig i en julle, som han drog på isen. Först fick han bra med säl, men sedan började besvärligheterna.

En mörk natt tappade han skredstången och morgonen därpå sköt han sönder geväret. Det blåste upp till storm och där han låg under den uppochnedvända båten väntade han sig att isen när som helst skulle slå upp under magen på honom. Men ingenting hände, fast det knakade och brakade hela tiden runt omkring. Han lyckades till sist släpa sig mot land. Men då hade han blodförgiftning i handen och var inte långt ifrån ett nervöst sammanbrott.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel