SOS från Bottenhavet

SOS från Bottenhavet




Klockan är nio prick, svensk tid, måndagen den 8 april. Jag rycker i "Dianans" topplock och antennen sprätter ut. Genast börjar det pipa om nödsändaren, som är fastgillrad i toppen på den längsta av båtshakarna. Denna är i sin tur nerstucken i krönet på den höga isranden intill båten. Våra pulssignaler borde nå långt nu. Det är bara att vänta.

Inte för att vi gör oss några större förhoppningar om att få se något flygplan under dagen. Under veckorna som gått har besvikelserna varit en smula för stora med de andra radiogrejorna vi haft med oss. Dessutom inbillar vi oss lätt, att man inne i land glömt bort att det var just i dag vi skulle efterspanas. Kanske har man inte heller tid, har inget flygplan tillgängligt och personalen har väl fått påskledigt. Rätt åt dem, tänker man förmodligen om oss. Vad skulle de ut i isen att göra förresten? Låt dem stanna där!

Medan morgontimmarna sakta segar sig fram mobiliserar Tore och jag fram en motattityd. Nåväl, säger vi, har vi nu inte tvättat oss på hela den här tiden, kan vi gott gå omkring smutsiga ett par veckor till. Här går det ingen nöd på oss. Här är vi utom räckhåll för alla inne på land som vill sätta oss i jobb. Och förr eller senare måste all den här isen smälta, så att isbrytare och andra fartyg kan börja röra sig också i den här sjön. Vi har ju redan den öppna råken, som väntar på oss nere i söder. Vi kan få hissa segel därborta och återigen få uppleva att det rör sig under oss. Inget slit och svett mer. Ju mer vi tänker på det, ju mer blir vi övertygade om att först nu har vi resans bästa dagar framför oss.

Men strax före tolv hör vi det första motorljudet. Planet kommer in högt, men rakt mot oss. Det är ett av flygvapnets tvåmotoriga transportplan, som enligt vad som senare berättas för oss, startat från Barkarby och styrt ut över Gävlebukten. Spänningen ombord hade stigit något, men inte mycket, när man till att börja med inte upptäckte några ekon på mottagarens oscifloscop. Piloten hade svängt norrut över de tomma isarna. Först någonstans i höjd med Sundsvall och ungefär tjugofem minuter före ögonkontakt hade våra ekon börjat ramla in.

Förutsättningarna är att vi ska simulera riktiga nödställda. Därför plockar vi fram rökbomber ur den innehållsrika lådan, som jag fått låna av svenska marinen. Strax rinner sälblodsfärgad rök som ett långt streck åt sydost. Efter en smula besvär lyckas jag också få en fallskärmsljuspatron ner i loppet på signalpistolen och trycker av. Smällen blir våldsam, vapnet nästan slits ur handen på mig och jag är nära att ramla omkull, när raketen sprakar i höjden. (Först långt efteråt talar man om för mig att jag rätteligen borde ha burit stålhjälm och hållit pistolen i ett stadigt grepp med båda händerna).

För att nu inte skrämma upp flygplanets besättning allt för mycket har vi dock under morgonen mödosamt trampat upp bokstäver i ett stort "skrivisfält". Då vi inte kan förutsätta, att svenska flygvapnet känner till amerikanska flottans Polar Manual, särskilt då dess markkod för att allt är väl, LL, har vi istället gått upp bokstäverna OK. Därintill ligger tre signalflaggor utlagda. Det är uppgjort att även detta är ett meddelande om att ingenting är på tok.

Flera gånger sveper planet in på låg höjd. Sista gången dalar en papphylsa ner mot oss. I den ligger ett brev om att man nu flyger tillbaka igen för att dirigera ut en helikopter. Vi beordras att ha vår packning redo.

Men ännu sex timmar efter det planet försvunnit har ingenting hänt. Vi undrar. För vi förstår att det där brevet skrevs redan före starten, då man ännu trodde att vi befann oss utanför Gävlebukten. Och en hämtning så här långt norröver kostar pengar.

Gissningarna var inte så tokiga. Nere i Stockholm satt allvarliga män och undersökte, vilka som egentligen var ansvariga för det här. Sjöräddningssällskapets chef, kapten Hansson i Göteborg, som optimistiskt trott att han i början av april skulle kunna sända upp en livräddningskryssare från Södra Kvarken, tvingades backa ur inför de svåra förutsättningarna. På tidningen fruktade man efter konferens med isbrytarledningen, att dess medarbetare inte skulle hinna tillbaka förrän en halv månad efter ledighetstidens utgång. Redaktionen tog till sist initiativet att ringa Lapplandsflyg i Umeå. Men då var det för sent den dagen för att en helikopter skulle kunna gå ut.

Om dessa detaljer är vi okunniga. Vi vecklar som vanligt ut våra sovsäckar i fälbåten och somnar. På morgonen har vi glömt alltsammans och i disigt väder med lätt snöfall börjar vi dra mot råken. Men vi tänker på att vi ändå bör lyssna efter eventuella sjöfartstelegram med bekräftelse på att vi får klara oss ur isen själva. Efter åtta-rapporterna lämnas dock inget annat meddelande än att ett par ljus- och ljudbojar åter placerats på sina stationer i södra Östersjön.

Vi har öppetvattenvittring nu och drar snabbt. När stäven dunsar ner från ojämnheterna skräller det om byttor och kistor. Erik, som aldrig kan låta bli att kika efter säl, överlåter plötsligt åsen till Jalle och sparkar ensam iväg på skredstången.

Flera gånger tycker vi, att vi hör motorljud. Men det är långt borta och vi förmodar att det är fråga om något trafikflyg. Men ljudet kommer långsamt närmare, det är som om det vandrade runt om oss, som om man sökte. Vi stannar, men kan ingenting se. Snöfallet har ökat.

Till slut är det inget tvivel längre. Det är en helikopters flapflapande. Vi tänder den sista rökbomben och sedan den ena handfacklan efter den andra. Helikoptern kan vara bara någon kilometer bort nu.

Där kommer den, växer hastigt ur diset. Ner mot isen sänker sig maskinen, ställer sig still medan rotorerna fortfarande fladdrar.

Vi känner oss omtumlade, förvirrade. Piloten har slips, kort jacka och släta, nyrakade kinder. Han verkar känna sig lika undrande över oss som vi över honom. Tveksamt hälsar vi och får höra, att han fått order att söka efter oss i bäring 216 grader och 38 kilometer från Strömmingsbådans fyr. Det är den position som flygvapnet givit honom.

Hoppsan! Där vacklar min ställning som navigeringsexpert. Jag som trott att vi är mycket längre västvart. Latituden är nog så riktig, men longituden är alldeles åt skogen. Vi är nära finska kusten igen, genom vindarnas inverkan har vi drivit runt i en stor cirkel. Hur löjliga måste vi inte framstå för flygaren; på en enda timme har han tagit sig ända hit från Umeå, medan vi behövt tre veckor för att komma futtiga tjugo sjömil från utgångspunkten. Men han kan ju inte veta, att vi med vår båt har att göra i flera dagar för att nå land. Om det nu går alls förstås, höga isvallar spärrar kanske vår väg. Han kan ju inte veta ...

Vi får inte lång stund på oss för uppbrott. Packningarna slängs in, vi skakar hand med Erik, Jalle och Tor och tackar för gott kamratskap. Så spänner vi fast oss och lyfter. Under en minut hänger vi stilla i luften ovanför de tre små männen på isen. Det sista vi ser är att de ursinnigt börjar dra mot råken igen.

Föregående kapitel     Innehåll     Nästa kapitel