En minnesteckning av hans vän Petrus Nordmann.
Den bekanta sången ”Vem är som ej vår broder minns” slutar med orden ”han utan like var”, och de tyckas mig förträffligt passa in på ”starka prästen” Boa Hedberg, folkhövdingen, den outtröttliga arbetaren och glada sångaren. Utan att fråga vad andra tyckte, gick han frimodigt och leende sin raka väg fram, följande sitt samvetes röst och de friska, fria impulser naturen nedlagt i hans varma hjärta.
Hedberg var svensk österbottning; han var energisk, praktisk, arbetsivrig och rättfram som de bästa i Vasabygden; aldrig märkte jag, under de i de närmaste fyratio år vi voro ej blott bekanta utan vänner, något spår av självöverskattning, av förakt för stamförvanterna i Nyland och Åboland eller av beräkningar, som haft egen nytta till mål.
En dag på åttitalet i mitt hem i Helsingfors sade jag:
Boa, du är en förunderlig människa! Du går rakt fram i solskenet som om du bure en bricka med dina förtjänster och dina små fel till benäget påseende.
Min vän svarade intet, utan slog sig leende ned vid pianot, där han med sin dånande röst, stämde upp emigrantvisan, i vilken det heter: ”Pappa ä´ borta i främmande land, tussilullan, lullanlej!”
Att Boa nu redan är död och begravd, tyckes mig så hårt, så ofattbart. Han, som ägde mer än dubbla vanliga manskrafter är borta, medan tusentals skröpliga, skäligen onyttiga individer i högre ålder än den han nådde, linka omkring i dagsljuset, ovilliga eller oförmögna att fortsätta det arbete han lämnade oavslutat.
Då Hedberg dog, stod det i de österbottniska bladen mycket att läsa om den sorg hans bortgång berett vänner och talrika församlingsbor. Orden vittnade om uppriktig saknad, ty nu insåg man klart, att han i sitt slag stått ensam; ”han utan like var” har jag redan yttrat.
Nu har turen kommit till mig att rista en levnadsruna. Av redaktionen för denna kalender har jag utbett mig den äran att om Reinhold Hedberg, Svenska Folkskolans Vänners mångåriga punktliga ombud i Korsholm, få skriva några sidor.
Mitt minne av mannen är sådant, att uppsatsen ej kan avfattas i den vanliga nekrologstilen. Det borde bliva någonting annat, mera originellt, harmonierande med det säregna, kraftiga i den bortgångna vännens karaktär och rastlösa, mångsidiga arbete. Att vilja är emellertid ett, att kunna ett annat, ett svårare.
Jag börjar med att återge det väsentliga i en självbiografi, den Hedberg på min anhållan för några år sedan skrev och sände mig. Dagen, då jag erhöll manuskriptet, kan jag ej närmare ange än att det skedde efter frihetskrigets slut 1918: Hedberg har som papper begagnat sig av den otryckta sidan av åtta brödkortsblanketter från föregående år och har som en fristående sista notis tillfogat orden:
”Nyss meddelades, att man förlänat mig frihetskorset. Jag skall mottaga det med känslan av att jag förtjänat klenoden.”
Ärligt sagt och rätt!
Så här te sig de för Boa Hedbergs skämtlynne och skrivsätt så karaktäristiska anteckningarna.
”Om det kan gälla som en rekommendation för kapellet Petalax eller för mig, må vara osagt, men där är jag född. Det skedde den 7 januari 1862.
Min far Fredrik Hedberg var bokhållareson från Kimo bruk i Oravais. Han kallades ”Skäggarin”, utgick som student från Achréns studentbageri i Vasa, blev präst med knappa vitsord samt tjänstgjorde hela sitt liv som pastor i Vasabygdens svenska församlingar. Det sades, att han var en framstående folktalare. Far avled vid 76 års ålder i Petalax, hans födelseort.
Mor hette Johanna Lovisa Rydberg, dotter till en från Sverige inflyttad bergsingenjör, en släkting till skalden Viktor Rydberg.
Liten och klen som jag var, sändes jag till skola i Vasa först vid 12 år, efter att för Lillan-Brita, kyrkvaktmästarens hustru, lärt mig läsning, katekes och biblisk historia.
I hemmet intrumfades av mina äldre systrar de fyra enkla räknesätten, och om innehållet i Hallsténs geografi erhöll jag en aning. Första inträdesförhöret till lyceet slöts med repuls. Man hade ställt den bävande lilla landsortspilten framför en stor väggkarta – en sådan hade han aldrig förr sett – och han kunde ej där finna sig till rätta. Skickades därför på ett år till elementärskolan, där han emellertid hade föga annat att lära än att ”icke falla av skaftet” för en väggkarta.
I lyceum i Vasa satt jag tvenne år i sjätte klassen. Orsaken? Jag deltog nästan dagligen under vårterminen med hänförelse i att pårigga Mannelins skuta ”Joutsen”. Efter några månaders prolognation klarades studentexamen den 19 december 1883.
Ferierna under skoltiden utnyttjades till stor del med fiske och något jordbruk. Hemmet var fattigt, och alla medlemmarna måste hjälpa till, för att man skulle kunna ”hålla huvudet ovan vattnet”. Mor arbetade som en träl, spann och vävde och skötte den husliga ekonomin. Mina fyra systrar tog i allt arbete en verksam del, även i storsysslorna. Vi pojkar hade att med far sköta fisket. I regeln gällde det att till natten utlägga 64 nät och sedan upptaga dem följande morgon. Ofta föll på min lott att på torget i Vasa utmångla fångsten. Då gällde det för skolpojken att genom klädedräkten göra sig oigenkännlig för gamla skolkamrater.
Svåra missväxtår inträffade under min uppväxttid. Jag minnes, huru folket redan utanför kyrkan brukade falla på knä för att bedja om ”dagligt bröd”, och jag såg en tiggare i vårt kök ur slaskämbaret uppfånga potatisskal och äta dem.
Jag minnes ock den dag, då fyra kor, ”uppskrivna på skuld”, leddes bort för att säljas på exekutiv auktion. Först efter det att min far en tid varit kyrkoherde i Pörtom, utlöstes familjens pantsatta bordsilver; däribland befann sig även en silversked, den jag i faddergåva erhållit av en gudmoder.
Med åren blev det ekonomiska läget dock bättre, och då jag år 1883 blev student, mottog jag av min far följande löfte:
”- Så länge du studerar vid universitet, sänder jag dig den första varje månad 100 mark. I händelse du gör skulder, indrages understödet. Och 50 mark får du i respengar”.
Jag kände fars ordhållighet. Levde alltså indraget, misshushållande ibland, svalt ibland, försakade till och med tobaken, men lånade ej.
Min långa studenttid blev ljus och glad. Jag var så gott som absolutist, hade aldrig varit drucken – och hade lyckan finna goda kamrater och vänner, fick vara med om mycket soaréfestande, först som sist: sång och åter sång. Akademiska sångföreningen tillhörde jag, även efter det jag blivit invald i M. M.
Under studenttiden låg jag åtskilliga både hela och halva år hemma och skött i tillämpliga delar min gamla och sjukliga fars prästerliga göromål. Predikningarna formades i regeln med användande av postillor.
Prästvigd blev jag den 16 juni 1890. Jag var då förlovad med Vivi Appelberg, en dotter till prosten I. O. Appelberg i Mustasaari. Vi gifte oss d. 16 oktober samma år och bodde ett år lyckligt och väl i Mustasaari. Därefter sändes jag som t. f. Kyrkoherde till Korsnäs.
År 1893 behagade domkapitlet i Åbo beordra mig till Angelniemi för att lära mig finska! Jag, som enats med mig själv om att ägna min hela livsgärning åt det folk som var mitt, bytte tjänst med t. f. kapellanen i Bergö. Han for till Angelniemi, där han dog, och jag till Bergö, där jag fick tillbringa den lyckligaste tiden av mitt liv, omgiven av havet och en stor fiskarfamilj, som blev mig kärare dag för dag! 1)
1) I ett brev skrev Boa: ”Sedan jag kommit hit ut bland lotsar, fiskare och sälskyttar, lärde jag på nära håll känna ett liv fullt av faror och vedermödor. Ser du, havets arbetare äro så fattiga, att de ej ha råd att leva utan Gud, hjälparen i dödsminuten och tröstaren i bedrövelsen. Jag känner lyckan av att här få tjäna min Gud och mina kära Bergöbor. Det vilar stämning över livet vid havsbandet, och jag anar, att jag nu upplever min levnads lyckligaste period” - - -
Uppgiften att i ett hushåll sammanföra min svärmoder, som blivit änka, och hennes dotter, min lilla hustru, bestämde mig för att efter med cum laude avlagd pastoralexamen söka sockneadjunkttjänsten i Mustasaari, vilken tjänst jag ordinariter tillträdde den 1 maj 1889. Efter några år blev kapellantjänsten i församlingen ledig. Jag sökte och fick kallelse till tjänsten, vilken jag fortfarande innehar.
Vid sidan av egen tjänst har jag för längre eller kortare tid förordnats att sköta prästtjänster i Korsnäs, Malax, Replot och Pörtom samt omkring fyra år skött kyrkoherdetjänsten i Mustasaari.
Någon annan eller högre befattning har jag aldrig ansökt och torde även komma att sluta såsom kapellan i Mustasaari.”
Kapellanen Reinhold Hedberg blev sannspådd. Han stannade på sin post och stupade, kan man säga, i tjänstgöring, ty då han ännu halvsjuk efter influensa reste ut på läsförhör, förkylde han sig, och en häftig lunginflammation bröt inom några dagar den jättestarka mannens kroppkrafter. Detta skedde tisdagen den 28 februari 1922 i hemmet på Prästudden ett par kilometer norr om Vasa.
Det är underligt att tänka sig att Boa är borta. Han var ju så stark och så glad och hade alltid så mycket att uträtta. Han hörde till de personer, som aldrig trivdes i sysslolöshet. Gud hade givit honom ett par starka armar, en kraftig tal- och sångröst och en brinnande håg att verka, medan dagen varar. Och alla sina gåvor utnyttjade han sina medmänniskor till gagn och godo och icke minst till glädje.
Jag vill nu i korthet uppräkna de olika fält, på vilka Hedberg med uthållighet och framgång prövade sina krafter.
Först kommer då åker och äng i betraktande. Boa förstod att styra en gaffelplog och svänga sin lie lika så väl som den bäste i yrket utlärde jordbrukare. Varken på Bergö eller på bostället invid Mustasaari kyrka bestod han sig någon manlig tjänare, utan fungerade alltid som sin egen dräng. Att köra eller rykta en häst var för honom det lättaste i världen; även en fiskares och båtbyggares yrke erbjöd för honom ingenting som han ej skulle försökt. På Bergö var pastorn den enda glasmästaren, och icke torde någon annan av hans sirliga ämbetsbröder ha varit med om sälskytte eller att i lotsbåt rädda människor ur livsfara.
Att icke undfly, utan uppsöka faror och äventyr låg riktigt i Boas lynne. Han var t ex med om att under nattliga båtfärder insmuggla gevär och ammunition, som kommo i dagen då det ryska oket avkastades. Han hjälpte under världskriget flere tyska flyktingar att komma över Bottenhavet till Sverige, och våren 1918, då de röda och ryssarna hade Helsingfors i sitt våld och gärna velat infånga den misstänkta riksdagsmannen A. R. Hedberg, gick denne fryntlig och skäggig i en rysk marinofficersuniform ogenerat omkring, besökte till och med ett ryskt örlogsfartyg och frågade efter var minupplaget fanns förvarat. Och den 12 april 1918, den välsignade dag då tyskarna inryckte i Helsingfors, var Boa med gevär på axeln i farten efter att på öppen gata gripit en röd, avväpnat denne och tagit hans vapen. Efter frihetskrigets slut tjänstgjorde pastor Hedberg en kortare tid vid Jägarbrigadens andra regemente samt erhöll titeln fältprost, vilket i flere ärenden passade honom förträffligt. I sin grå uniform med de små vita korsen på kragen och frihetskorset på sin breda barm företog fältprosten 1919 en sex månaders resa till Förenta staterna, där han på ett hundratal ställen uppsökte emigrerade österbottningar, predikade för dem på svenska Guds ord och skildrade i fria föredrag Finlands frihetskamp. Överallt dit han kom hälsades Hedberg med bifall; han kunde ej blott tala och sjunga, så det hördes och gick till hjärtat, utan han ägde i sitt sant enkla och rättframma väsen en kraft, som drog allt folk till honom.
Hedbergs praktiska sinne och verksamhetsbegärgjorde att han genast efter sin bosättning i Mustasaari åtog sig diverse befattningar, vilka sammanlagda tilldelade honom en central plats i Vasabygdens kyrkliga, kulturella och sociala liv. De stora årliga kristliga ungdomsmötena i Gamla Vasa räknade honom som upphovsman, och den kristliga folkhögskolan i Nykarleby var i främsta rummet hans verk. Därutöver vill jag påminna om att han i ungefär 20 år fungerade som ordförande i Mustasaari lantmannagille och lika länge intog motsvarande plats i Vasa läns mellersta nykterhetskrets. Dels som ordförande, dels som styrelseledamot tillhörde den outtröttlige Hedberg även Mustasaari brandkår, Österbottens svenska lantbrukssällskap, Gamla Vasa nykterhetsförening och sparbank, en missionsförening, några sångföreningar samt var verkställande direktör i fastighetsbolaget Viking, som utanför Vasa inköpt ett par hemman, vilka utparcellerats.
Då jag sommaren 1920 besökte Prästudden, och Boa förde mig omkring i det uppblomstrande förstadssamhället – han var dess initiativtagare – voro 70 tomter bebodda. Vid samma tidpunkt blev jag i tillfälle att dröja en dag i det gästfria pastorshemmet och göra bekantskap med den musikaliskt begåvade prostinnan Constance Hedberg 1) och barnen Lars Reinhold och Barbro Margareta.
1) Hedberg, som den 19 september 1905 förlorat sin hustru Vivi, hade den 10 maj 1908 ingått gifte med rikssvenska sjuksköterskan Constance Öhberg. Hon miste inom tvenne februaridagar 1922 på Prästudden moder och man.
Utöver det nyssnämnda besöket på Prästudden hade jag tidigare en gång gästat vännen Boa på Bergö och tvenne gånger i hemmet ett stenkast från Mustasaari kyrka. Vad jag därunder såg och genom samtal inhämtade om starka prästen tycktes mig så märkligt, att jag beslöt att utge en bok om den mannen och livet ute på det havombrusade Bergö. Planen lät sig förverkliga därigenom att jag fick Boa att själv nedskriva flera historier om sina äventyr till lands och vatten. ”Skrinnturerna under julnatten från Bergö till fastlandet”, ”I lotsbåt i storm”, ”Bärgandet av skonerten Johannes”, ”Med biskopen i båten” o s v torde vara tillräckligt lockande kapitelrubriker att förmå åtskilliga av Kalenderns läsare att (för 9 mark) skaffa sig boken ”Starka prästen”. Jag kan rekommendera den, och hans livsöden äro verkligen förtjänta av att beaktas och i minnet bevaras. Av detta arbete utgav Hedberg, stadd på sin amerikanska färd, en ny upplaga, som inom kort spriddes bland talrika och tacksamma åhörare på andra sidan Atlanten.
Sist några ord om Reinhold Hedbergs jordafärd. Den högtidliga akten försiggick i den kyrka, där kapellanen Hedberg så ofta stått innanför altaret och vackert mässat och i vars predikstol hans trygga gestalt framträtt. Nu hade han ingått i den stora tystnaden, men många andra trädde fram och vittnade med kransar i händerna om det goda han gjort.
Likpredikan hölls av den avlidnes svåger prosten Kovero över temat ”Jag måste verka deras verk, som sänt mig, medan dagen är; natten kommer, då ingen kan verka”. Själva jordfästningen hölls av den bortgångnes ämbetsbroder i socknen prosten Björklund. Altartjänsten förrättades av tvenne andra prästmän, varefter tio av Hedbergs ämbetskamrater i tur och ordning framträdde till den blomstersmyckade katafalken och uppläste var sitt bibelspråk. Ett otal kransar nedlades av deputationer från många föreningar och enskilda personer. Utanför kyrkan stodo led av flere skyddskårer: de hade goda skäl att hedra Hedbergs minne, ty det hade varit han och ingen annan som i maj1917 vid ett lantmannagilles möte refererat frågan om inrättandet av frivilliga brandkårer (skyddskårer) till samhällets värn.
Medan skyddskåristerna skyldrade gevär, satte sig den långa processionen i rörelse under kyrkklockornas vemodiga klang mot begravningsplatsen, som nåddes just i det ögonblick solen gick ned bortom skogen i väster.
Tyvärr kunde jag ej närvara vid den högtidliga akten. Mitt sista minne av Boa är icke dess mindre högtidligt, förknippat som det är med honom innanför altarkransen i Vasa vackra kyrka. Det var midsommardagen 1921 på eftermiddagen. Kulturveckans sista akt skulle vidtaga ute vid Sandviken, dit tusentals festdelatagare i den stora sångfesten redan begivit sig. Därför stod väl kyrkan nästan tom. Knappast ett par hundra personer hade infunnit sig för att övervara den högtidliga liturgiska gudstjänsten.
Innanför altaret stod fältprosten Hedberg rak och allvarlig med vänstra handen i band ( illa skadad under arbete med en såg). Jag tog plats i tredje bänkraden. Den första stod tom så när som på att där sutto tvenne vackra, välklädda barn. Jag igenkände dem; det var Lars och Barbro, och jag tyckte sig förstå deras tankar, då de blickade upp till sin kraftfulle fader med den präktiga sångrösten. Innan gudstjänsten slöts, smög jag mig ur kyrkan för att likasom de andra skynda bort till den glada festen. Sålunda gick jag miste om att än en gång få pröva trycket av vännen Hedbergs starka, trofasta högra hand.
Det sista brevet jag av Boa fått emottaga, lyder med några raders uteslutning:
Worcester, Mass. i september 1919.
Gamle vän och broder!
Tack för ”Starka prästen”, för uppmärksamheten och vänskapen! Tack också för att du utan större omskrivningar låtit mina blygsamma anteckningar och berättelser ingå i boken. Men litet grälor ska du ändå få. Det stärker vänskapen. Då jag ställer starka prästen framför spegeln, tycker jag mig se endast den ena sidan av honom: mer av galgfågeln, mindre av prästen! Kanske misstager jag mig, är åtminstone jävig att bedöma den saken. Du strök de allvarsammaste kapitlet i mina anteckningar. Och du hade på sätt och vis rätt däri, att den saken ej angår världen. Men för mina vänners och åhörares räkning må jag här avgiva en bekännelse: Guds nåd har ej varit fåfäng med mig. Huru det är i Amerika bland våra bygders barn? Jo tack! De hava det bättre än jag föreställt mig. Ett återkommande svar på frågan om befinnandet lyder dock: ”Vi sakna ett fädernesland, och längtan till gamla hemmet står kvar”. Och nu vet du det! Gud med dig, käre vän!
Publicerat i SFV:s kalender 1922. (SFV=Svenska Folkskolans Vänner)Tillbaka
eller
Bergös präster