Gabriel Nyback (1876-1946), ”Ullos Gabbel”, var en av byns skickligaste smeder. Han var också säljägare (”fälkar”) och fiskare, och så ägde han ett litet jordbruk. Han hade en egen smedja, som ännu idag står kvar som kanske den sista smedjan i Bergö. Ullos Gabbel var kanske den första på Bergö som började smida sparkstöttingar. Han smidde även kälkar, slädar, kärrhjul, och gjorde alla till yrket hörande arbeten. Som lieklappare var han en av de bättre.
Han var också mekaniker: han gjorde om sin väderkvarn så att han kunde skära pärtor.
Sin häst hade han dresserat så att när han höbärgade på Synnerstören, 2 km från Bergö, följde den honom i båten och stod där obunden tills han kom vägen fram.

Dottern Hildur, ”smididräänjin”, som hon själv kallar sig, berättar att när hon var 6-7 år, fick hon börja som smeddräng. Hon var då inte större än att Gabbel hade satt ett 20-30 cm långt rep i bälgstången så att hon skulle räckas upp. Det var främst när liarna skulle härdas hon behövdes för att hjälpa till. Hela lien skulle då vara jämnröd, och förrän den värmdes strök smeden alltid Vasa tvål på eggen. Sedan hade han ett tråg, 2 m långt, med vatten i, där han härdade lien. Därefter skulle den ”lienas” (värmas något, för att inte bli för skarp; och då var det också viktigt att hela lien hade jämn färg).
Hildur var också med då han skarvade liar. Han klappade dem tunna, värmde dem riktigt röda, satte borax på, satte ihop dem och knep ihop dem med en tång.
Han smidde också liar, 40-50 cm långa, åt sina barn. Liens längd var beräknad enligt barnens ålder. Han lärde dem också slå med lie, men sa: ”Ni behöver int jäär na meir än ni ork.” Och Hildur minns, att inte var man så kvick till lien alla gånger.
När Hildur blev äldre och Gabbel smidde större saker, fick hon ta stora släggan och slå i takt med smeden, som då hade den lilla släggan i ena handen och smidesstången i den andra.
Hildur trivdes med sin far i smedjan och fortsatte med sitt drängyrke så länge smeden orkade, ända in på 40-talet.
Bänken, som smeden radade upp liar på, har nu fått annan användning. Hildur begagnar den nu som fårklipparbänk. Liar för klappning kom. Förutom från Bergö, också från fastlandet. Hildur räknar upp namn som ”Måtts Gabbel, Torp Leander, Rusk Alfri, Måtts Ville” och ”Leisas Ville” m fl korsnäsbor.
När Hildur gick i småskolan fick hon sin första sparkstötting som far smidde åt henne. Hon minns hur glad hon blev, och hur rädd hon var för julbocken; det var julbocken som hämtade sparkstöttingen åt henne. Hildur har ännu medarna till sparkstöttingen i gott förvar.
Ungefär 3-4 veckor före jul tog Gabbel in snickarbänken. Då hade han tid för snickararbeten. Det var kördon och sånt som skulle lagas i ordning. ”Ja ha laga stugon, för att ja ska va ei on”, sa han.

Tillbaka