Ridån har gått ned efter första akten i Thomas Björnssons märkliga tillvaro. Ängsligt frågar sig kanske någon, om han ändå, inte förlyfte sig ekonomiskt genom den stora satsningen vid köpet av hörnhuset vid Kindstugatan i likhet med sin företrädare doktor Henrik, som visserligen inte på långt när hade satsat så mycket pengar i objektet som Thomas gjort. Till tröst för den spörjande kan genast nämnas, att det ännu var en god bit kvar - till bottnen i Thomas Björnssons kassakistor. Han skulle snart visa sig ha råd med nya överraskningar. Men innan vi kastar oss över dem, skall vi dröja ett ögonblick inför nyförvärvet av doktor Henriks hus.
Thomas hade nu klivit rakt in i det historiska rampljusets skarpa belysning, vars återsken ännu så sent som den 16 oktober 1914 i en artikel i Stockholmstidningen sveper över det gamla husets fasader. Tidningens referent tror sig i Thomas Björnssons fastighet ha funnit en gammal krog och skriver:
"Här låg fordom i mitten av 1500-talet en av Stockholms många krogar".
Skribenten vill nämligen göra gällande att det just var det här huset, som spelade en central roll i de många berättelserna om krogvärden, vilken låtit steka gamla infångade kattor, och med dem utspisat sina gäster, förebärande, att det var stekt hare han bjöd dem.
Upphovet till denna fritt spelande fantasi och fabuleringskonst bottnade enligt amanuens Ivar Simonsson i S:t Eriks Årsbok, årg. 1915 i misstolkningen av det husägarmärke, som doktor Henrik Quant låtit uppsätta ovanför porten till huset. Husägarmärket var en sandsten uthuggen relief föreställande två knäböjande människor fastkedjade vid varandra över en brinnande låga. När Thomas drog in i fastigheten lät han märket sitta kvar prydande fasaden ovanför sin port. Denna relief lär ha suttit på sin plats i århundraden efter Thomas Björnssons tid. Senare tiders barn hade i den egentliga bilden velat se två bestraffade krogvärdar, som fått sin välförtjänta lön för alla serverade stekta kattor. Husägarmärket var dock ingenting annat än den medeltida läkekonstens symbol, varmed doktor Henrik ville pryda portalen till sin mottagning. Egendomligt nog, kom denna fastighet att stå genom seklerna som ett slags monument över mänsklig kärlek och hjälp.



*


Sedan egendomen den 3 juni 1610 genom Mats Pedersson, "välbetrodd källarsven", på slottet, vilken tillhörde Thomas Björnssons arvingar, avyttrats, kom den att bebos av läkarkårens mest kända dåtida medlemmar som Karl XI:s hovkirurg mäster Baltzar, och senare Magnus Baltzar (död 1692) hovmedicus hos riksänkedrottningen. Under 1700-talets första decennier beboddes huset av Helena Charlotta Salina, dotter till Carl Salinus, och gift, enligt Ivar Simonsson, med notarien Berthold Festing från Åbo. Denne var förmodligen svåger till Margareta Clerck, vars fader var häradshövding i Södra Österbotten och bosatt på Näs hemman i Solv kyrkby. Den ovannämnda Helena Charlotta bodde i det gamla släkthuset även som änka och åtnjöt ett årligt underhåll av drottning Ulrika Eleonora. I 113 år var egendomen i sistnämnda släkts ägo. Helena Charlotta, som var en bildad och mycket beläst kvinna med ett, märkligt bibliotek, kom genom sin nära vänskap och kontakt med drottningen att spela en betydelsefull roll i Margareta Clercks livsöde. Sedan Margaretas första mun, kyrkoherden i Tenala församling Joacim Festing avlidit, gifte hon om sig med hans efterträdare prosten Jakob Rusk.
Under ofärdsåren efter det ryska infallet i Finland vistades Margareta och hennes make jämte barnen i Stockholm. Troligen bodde de då hos Helena Charlotta. Hur skall man, annars förklara drottning Ulrika Eleonoras varma omtanke för Margareta och hennes make? Genom drottningens direkta hänvändelse till domkapitlet i Åbo kom familjen Jakob Rusk att installeras ånyo i Tenala, vars prästgärd under kriget blivit totalt vandaliserat av inkräktarna.
Föga anade Thomas Björnsson, att hans residens skulle komma att spela en så betydelsefull roll i tidens hävder. Ännu mindre kunde han föreställa sig, att hans hem vid Kindstugatan skulle bli tillflyktsort i nödens tider för en kvinna och hennes familj från en av grannsocknarna i hans forna hembygd. Detta ger oss anledning till att ånyo uppta det avbrutna spåret i denne märklige mans vandring mot allt större ekonomisk dominans i den medeltida staden.



*


Efter djupdykningen i kassakistorna vid avslutandet av Kindstuaffären skulle man ju tro, att Thomas nu var en ekonomiskt "renrakad" man. Så var ingalunda fallet. Genom hans omfattande "köpshandel" strömmade medel ständigt in, som behövde omsättas i räntabel, fast egendom. I tänkeboken för den 19 februari 1582 är antecknat: "Samma dag kom för vår sittande rätt Thomas Björnsson, vår medborgare, och framlade där ett öppet förseglat (ett köpebrev belagt med sigill) köpebrev" etc. Av köpebrevets närmare innehåll framgår, att Thomas denna gång föredragit att slå till i stadens östra kvarter, närmare bestämt vid Österlånggatan och Wargsgränden. Detta var alldeles på sin plats. Tidigare var han besutten i västra och inre kvarteren. Det kunde ju inte skada att låta borgarna i denna del av staden få en närgången påminnelse om vem som egentligen hade hand om "kosingen" i den här staden. Köpobjekten var dels ett durabelt stenhus med fyra, fria murar, bodar, källare etc och ett korsvirkeshus. Det förstnämnda betingade att högt pris, som räknat i riksdaler utgjorde 600 daler eller 2.400 örtugmark, det senare stannade vid en för Thomas mycket blygsam summa av 94 daler. Säljare var guldsmedssvennerna Thomas och Erik Olofsson och deras medarvingar från Öregrund men nu verksamma i Stockholm.
Att Thomas Björnsson ville bli ägare till ett än så litet korsvirkeshus i Vargsgränden, är helt förståeligt. Visserligen ägde han här i gränden förut en bod, som han utnyttjade för sin affärssverksamhet, men inget namn klingade så vackert i den nu åldrige mannens öron som Vargsgränden. Så rik och mäktig Thomas än var, kom det säkert stunder i hans liv då, det började rycka i hjärterötterna av längtan till barndomens ö - Wargö. Intet kunde bättre associera till hembygden än namnet Vargsgränden. Och kanske den gamle Thomas med förkärlek vandrade ned till sitt lilla hus här varje gång hemlängtan krävde sin tribut.
I de köpe- och lagfartshandlingar, som upprättades i samband med ovannämnda transaktion, återspeglas något mycket märkligt hos den gamle Thomas. Kände han på sig, att slutet av hans framgångsrika livsgärning var nära förestående?
Att Thomas till sin natur var en skeptiker, som inte hade mycket till övers för människornas frikostiga löften står klart. Men här framställer han en hjärtebön till den sittande rätten, som inte kunde låta någon bli oberörd:
"Och begärde förenemnde Thomas Björnsson, att han på detta sitt köp måtte bekomma vårt fastebrev, så ock att det till vidare förvaring bleve inskrivet uti vår stads tänkebok ... ".
Att det låg något djupare bakom vår väns begäran än ett juridiskt önskemål, tycker man sig kunna utläsa i rättens avgivna skriftliga förklaring i tänkeboken, "... ville vi förenämnde Thomas Björnsson sådant icke att neka utan confirmera och stadfästa härmed lagligen samma köp, så att det alldeles fast och oryggligt skall bliva aktat och hållit intill evig tid". Ville Thomas ändå ha tagit med detta: "låt denna mitt livs sista offentliga viljeakt uppskrivas till en åminnelse efter mig, att mitt namn och min gärning må hugfästas i kommande generationers minne". Var Thomas innerst inne rädd för att han inför eftervärlden skulle förbli ett okänt namn? Vi tackar emellertid Thomas Björnsson för hans påminnelse till herrarna i den sittande rätten. Kanske utan den hade vi inte fått veta, vad vi idag vet om denne store son av Österbottens allmoge.
Thomas Björnssons livslampa slocknade samma år - 1582 - och husköpet vid Österlånggatan och Vargsgränden blev hans sista stora jordiska insats. På sidan om sin framgångsrika affärsbana hade han ägnat sig åt krävande samhällsinsatser. Hans skarpa intelligens hade en vaken samtid tagit i sin tjänst. Han tillhörde den främsta av alla församlingar i staden - de 48 äldstes råd, ur vars led man utvalde de män, som skulle representera staden vid herredagarna då riksviktiga angelägenheter dryftades. Han tillhörde också den trånga krets av Storkyrkans förtroendemän, inom vilken få av stadens borgare hade äran att räkna sig.




Avsnitt 1, Avsnitt 3

Bergös historia


eller


Startsidan




Källa: Bertil Nordgren, Vasabladet 8 juli 1970. Del 2 av 3.