Stundom är verkligheten underbarare än sagan.

Åtminstone borgar den fattige bergöpojken Thomas Björnssons fantastiska livsöde för att det finns tillräcklig täckning för detta påstående. Han blev något av en Robinson Crusoe långt före denne sagofigur blev uppfunnen. Thomas Björnsson är ynglingen, som en dag i medlet av 1500-talet med två tomma händer lämnar sin barndomsö Wargö (nuvarande Bergö) i Vasa skärgård för att efter en framgångsrik livsgärning i Stockholm lik en gammaltestamentlig patriark lägga sitt huvud till evig ro anno 1582, mätt av ålder och rikedom.

I ett torftigt, småbrukarhem växte Thomas upp tillsammans med sin broder Hans och systern Brita. Fadern bar det fornnordiska namnet Björn. Men ödet ville, att en av sönerna skulle bära tvivlarens och skeptikerns namn - Thomas. På den lilla bergiga ön i Bottenvikens famn fanns åtta jordbrukande familjer, som var och en förde en svettig kamp för livets nödtorft. Av öns jordbruk var Björns det näst minsta. Enligt skattelängderna i Finlands statsarkiv för året 1571 var det taxerat till ett värde av 66 mark. Gården födde endast 3 kor och 1 häst. En typisk småbrukarlägenhet. Även om man på en sådan gård sökte dryga ut hushållskassan med vad fisket gav under somrarna och säljakten vintertid, erbjöds här knappast någon lysande framtid för Thomas och hans syskon.



*


Eftersom nöden dikterar sina egna lagar, fann sonen Thomas, som förmodligen var äldst i syskonkretsen, för gott att böja sig för ödets hårda bud och söka bärgning på annat håll. Att valet kom att falla på Stockholm som en förutsättning att lösa sysselsättningskrisen i hemmet, var ganska naturligt. Ända sedan barnsben hade Thomas i föräldrahemmet på Wargö hört de mest fantastiska historier berättas om skärgårdsbors framgångar i storstaden. Vem hade inte vid stockbrasans sken under långa vinterkvällar lyssnat till berättelsen om Replot-Margit, som redan när seklet var ungt hade kommit sig upp i smöret i Stockholm. Hon var gift med den välkände guldsmeden Karl Thordsson och gjorde före sin död en mycket uppmärksammad donation till välgörande ändamål i närvaro av Sten Sture d.y., stadens borgmästare och rådmanskåren. Lyfte hon inte sig själv och hela Replot by ur tidens glömska genom sin förvärvade rikedom och stora frikostighet? Förvisso. Och, för att inte tala om hennes svägerska med samma dopnamn från fastlandssocknen Mustasaari, hur hon med sin man Lasse Thordsson guldsmed förvärvat ett av stadens största stenhus i hörnet av Kindstu- och Svartmangatorna. Vem bodde så fint som Lasse och hans Margit ett stenkast från det stora slottet och torget? Allt detta tal i stugorna på Wargön var till alla delar fullt autentiskt och saknade inte täckning i verkligheten. Och förresten: varifrån skulle alla pengarna kommit till de dyra skötbåtsbyggena ute i skärgården om inte från de rika stockholmsarven? Man hade väl på sin tid kunnat fråga Nisse Eriksson på Klavus hemman i Replot eller Erik och Lasse Johnssoni Karpa by - Karperö - m fl i den saken. De visste nog ge besked i egenskap av arvingar efter Karl guldsmeds Margit.

Även om inte Thomas Björnsson drömde om att bli något stort i denna världen, så skulle väl åtminstone storstaden kunna ge honom ett rikare bröd än vad hemorten bjöd. Föga anade dock ynglingen vid stockbrasan, att han en dag inte bara skulle bli ägare av guldsmeden Lasse Thordssons stora stenhus vid Kindstu- och Svartmangatorna utan vara husägare i snart sagt alla stadens kvarter.



*


Staden mellan broarna, som Stockholm stundom fordom kallades, blev den Robinson Crusoe ö som kom att vända lyckan inte bara till det bättre utan till det bästa i Thomas Björnssons liv. Vi får emellertid inte förvåna oss, om de flanerande stockholmarna inte kunde låta bli att dra på smilbanden, när de mötte den nykomne lantliga främlingen i stadens gränder. De borde dock ha besinnat det gamla ordstävet, som säger: "Skrattar bäst som skrattar sist". Här kom verkligen mannen från det avlägsna Österbotten, som snart skulle visa, att han var en "botnekarl" av den rätta ullen. Visst kände sig Thomas en smula bortkommen i all denna härlighet, de stora stenhusen (sådana fanns det redan gott om på 1500-talet), de många skeppen från främmande länder, det väldiga slottet och Storkyrkan med sin höga spira visande väg mot molnen liksom ville den beskriva den framgångens kurva, som framledes skulle komma att känneteckna wargösonens väg mot samhällets högsta tinnar. Thomas hade all anledning att dröja en stund framför Storkyrkans massiva portar. I denna kyrka skulle han omsider få sin andliga hemvist. Genom dessa portar skulle han vandra sida vid sida med sin hermelinbepälsade hustru Anna Henriksdotter, och folkmassan till höger och vänster om honom stå bugande och bockande åt den vördnadsvärde och högt aktade nyblivne kyrkvärden. Här skulle han vinna den samhällsställning, som gav honom inflytande och makt. Och den ynnest kyrkvärdssysslan innebar, skulle han få dela med ett ytterst fåtal av stadens främsta borgare.



*


Thomas Björnssons väg mot de verkliga höjderna syns ha börjat på allvar vid slutet av 1560-talet. Hans "fotspår" i urkundsmaterialet blir nu allt djupare och tätare. Ett par korsvirkeshus har han förvärvat inom det västra stadskvarteret vid Moises gränd. Men detta var bara en blygsam början i hans förvärvande av stadsfastigheter. Småplotter i affärer var honom främmande. Uppvuxen. vid en strand med Bottenhavets vida vyer blev han själv de stora dimensionernas man. Bäst avslöjas detta i hans förestående affärstransaktioner med Axel Stensson Leijonhuvud och hans moder Ebba Brahe, genom vilka Thomas förbinder sig att leverera inte mindre än 10.000 stycken tegel för vederbörandes behov, en uppgörelse som kom att ge eko genom sjuttiotalets Stockholm. Eller när han "spränger" sina välfyllda kassakistor och lägger beslag på en av stadens allra dyraste egendomar - hörnhuset vid Kindstu- och Svartmannagatorna.
Ingen skall dock tro, att fiskar- och småbrukarsonen från Wargö vann några lättköpta framgångar. Länge hade han "lurat i vassen", innan han bärgade hem förvärvet av guldsmeden Lasse Thordssons och hans mustasaarifödda hustru Margits åtråvärda f.d. prydliga stenhus, som deras son Matz den 2/11 1544 överlät till Gustav Vasas livmedicus, mäster Laurens Fruchtenicht från Rostock. Sedan huset 1552 kom i nya bårdskärarehänder och nu ägdes av mäster Henrik Quant, började det så småningom dra ihop sig till en dramatisk slutkamp, som år 1571 slutade med en fullständig seger för Thomas Björnsson.
Spelöppningen var intressant och saknade inte lärorika poänger. Man får strax klart för sig, att ungdomsårens fiske- och jaktturer hemma i Vasa skärgård inte så utan vidare gått spårlöst förbi utan att hos Thomas ha lämnat erfarenhetsmässiga lärdomar efter sig. En mera inbiten och förslagen taktiker än vår vän från Bottenvikens Wargö får man nog länge söka efter. För att få in ena foten genom porten till mäster Henriks hus, började Thomas "vifta" med frikostiga inteckningslån, då han förstod att mäster Henrik inte i längden skulle kunna stå pall för de dryga räntor huset onekligen måste dra. Och en dag hände det. Ur sin generösa hand överlämnar Thomas en summa penningar mot en begärlig inteckning, som husets ägare såg sig tvungen att utfärda som säkerhet för lånet. Men, den här gången slickade sig Thomas belåtet om munnen en aning för tidigt. Den 26 oktober 1569 måste han lämna inteckningen ifrån sig - lånet blev återbetalt, Thomas till besvikelse. Men skam den som ger sig, tänkte väl mannen, som kämpat mot Kvarkens stormar och ridit ut större besvärligheter. Och samma dag upplyser tänkeboken, förpantade doktor Henrik Quants styvdotter Margareta sitt ärvda lilla trähus inne på gården vid samma fastighet till Thomas Björnsson. Och den dagen gick Thomas hem slickande ett sår mindre efter nederlaget i slaget om huvudkomplexet.
Kommer man inte in i ett hus genom paradingången, går man köksvägen. Thomas Björnsson gjorde det sistnämnda. Och den 5 april 1571 blev ett datum, som den forne wargöpojken aldrig skulle glömma så länge han levde. De, som den morgonen såg honom skynda genom stadens gränder i riktning mot rådhuset, förstod vad som var å färde. Denna dag skulle mäster Henriks hus vid Kindstu- och Svartmannagatorna byta ägare. Och vem stod närmast till hands? Jo, den som redan innehade panträtten till det lilla trähuset, som också redan nu övergått till besittningsrätt i Thomas Björnssons händer.
Aldrig förr hade Thomas spelat så högt som nu. Det stora stenhuset, som fordom varit i österbottningars händer genom änkan Margit från Mustasaari- och hennes son Matz, måste åter tillbaka till en släkt från samma bygd - kosta vad det ville. Och till allas förvåning bjuder Thomas ett pris, som vida översteg vad andra finansmän i staden mäktade prestera - hela 8 000 (åttatusen) mark - och huset var hans.



*


Om det funnits dagstidningar på den tiden, skulle man helt säkert fått läsa de mest fantastiska löpsedlar uppklistrade på husväggarna i gamla stan.

Här är några tilltänkta rubriker:

Finanskung från Österbotten förvärvar läkarborgen vid Kindstu- och Svartmannagatorna;
Århundradets största husaffär avslutad;
Småbrukarson avslöjas som finanshaj etc, etc.

Den här gången skulle löpsedlarna tala sanning. Något amanuens Ivar Simonson också konstaterar, då han i S:t Eriks Årsbok, årg 1915 behandlar några av husets ägare och säger bl a: "Thomas Björnsson, som nu ägde huset, hörde till stadens allra rikaste och följaktligen förnämste borgare". Nu hade åter de grå stugornas folk i Kvarkens skärgård fått ett nytt samtalsämne, som sysselsatte tankar och sinnen långt efter det stockbrasornas glöd slocknat på spislarnas härdar, och alla frågade väl sig:

Vad ska ske härnäst?




Avsnitt 2, Avsnitt 3

Bergös historia


eller


Startsidan




Källa: Bertil Nordgren, Vasabladet 7 juli 1970. Del 1 av 3.