Markus Lång (1857-1937, ”Antas Markus” eller ”Halt Markus”, var lång och reslig som ung, men tuberkel och värk invalidiserade honom så att han bokstavligen gick på alla fyra: på handknogar och fötter…
Sitt handikapp till trots var han duktig smed och lieklappare, men av lättförståeliga skäl sysslade han mest med lättare saker, bruksartiklar. Han var fin smed och mycket trägen i sin smedja.
Smedjan var en samlingsplats för yngre och äldre, och det berättas att prästen Lagus´ son höll sig mycket med Markus i smedjan, och Markus var bra att fresta ungdomarna. En dag kom prästens son hem och sa: ”Nog är han bedrövlig den där Markus, månne inte Gud ska straffa honom, men han är ju halt på båda benen.”
Systersönerna Emil och Olof hade han som medhjälpare i smedjan, och i fisket. På måndagsmorgnarna såg man Olof och Emil med Markus sittande på kärran när det bar iväg till fisket, och på lördagarna kom de tillbaka.
Markus hade också snickaranlag, och som yngre var han också stenarbetare och kilade sten.
Sitt handikapp till trots hade han humor; han sa själv: ”Tå ja döyr, foår di lägg me ei in soåg.”

Tillbaka