Över havet i läckande båt

Österbottnisk fälbåt till Stockholm för första gången på 124 år



Efter fem dagars segling, tidvis i hårt väder, visste besättningen att den lilla, öppna österbottniska fälbåten hade fantastiska sjöegenskaper.

Men inne i Stockholms skärgård, strax utanför Arholma, höll kustjägarna manöver. På några sekunder höll färden på att sluta i katastrof.

Fälbåten - som saknar eget namn, för namn skall båtar enligt skepparen Bertil Bonns inte ha - är inget man ser till vardags på havet. I dag återstår bara kanske 3-4 sjödugliga fälbåtar i Sverige och Finland.

Förr var det annorlunda. Fälbåten var urtypen för de "storbåtar" som jordbruks- och fiskarbefolkningen runt hela Bottniska viken använde för längre färder över havet. På finska finns för båttypen inget eget ord, oftast kallas den helt enkelt "suurvene".

"Fälbåt" betyder "färdbåt", enligt gammal svensk dialekt i Österbotten. Fortfarande heter det på dialekterna där att man "fälas", när man färdas.

Denna båt hör hemma i Malax och ägs sedan femton år av Bertil Bonns, numera bosatt i Skellefteå, men född just i Malax och välkänd för sjöfolk längs en stor del av den finländska kusten.

Till vardags står fälbåten i Kvarkens båtmuseum i Malax. Färden till Stockholm föranleddes av att båten skall bli en av huvudattraktionerna vid Sjöhistoriska museets stora båtutställning, som öppnas i april nästa år.

- Att ta fälbåten till Stockholm på ett lastbilsflak hade varit ovärdigt. Så därför seglade vi den, säger Bertil Bonns.

Senast båten var i vatten var för fem år sedan. Nu blev den tjärad och fick nya åror och vantfästen, men togs i övrigt i bruk sådan den var, utan motor förstås. Den enda moderna utrustning som togs med var en lanterna, en kompass och en radarreflektor.

- Och en mobiltelefon. Därför att de anhöriga tjatade om det. Men telefonen fungerade ju inte när vi kommit en bit från land, säger Bonns.

Efter åren i båtskjulet var fälbåten förstås otät. Den fick därför börja äventyret med att ligga två dygn under vatten.

- Det var inte tillräckligt, men vi hade inte tålamod att vänta längre. Så i början av färden fick vi pumpa båten varje halvtimme, berättar Bonns.

Besättningen bestod av fyra män från Malax och en kvinna från Sverige, Bertil Bonns fru Annika Sander, arkeolog och grottforskare. De övriga var Ralf Söderback, Fredrik Stormblad och Leif Sjöström, alla med mycket stor sjövana.



Fälbåten är det sista exemplar som byggdes av båttypen, för exakt femtio år sedan, 1947, av ett båtlag i Norra Vallgrund utanför Vasa. Ännu på 1960-talet användes båten vid säljakt. Senaste längre seglatsen gjorde den 1982-1983, då den styrd av Bonns begick en tur-returresa till Åland.

Senast en fälbåt seglade till Stockholm var enligt vad man vet 1873, då en fiskare från Bergö - en liten ö utanför Malax - fraktade över en last sältran.

En fälbåt av denna storlek, 27 fot, är tänkt för fyra personer. Men eftersom båten kan ta en last på fem ton (!) var "överbemanningen" inget problem.

Om fälbåtens sjöegenskaper kan Bertil Bonns inte hitta nog med lovord.

- Båten är byggd för hög sjö, ligger stadigt i vattnet och kryssar helt enastående, säger han.

Att han i tiden köpte båten berodde på att han så ofta hört gamla fiskare och fälmän berömma dess seglingsegenskaper.

Ett mått på vad båten - och skepparen - klarar var en episod under den förra långseglatsen, sommaren 1983, då det blåste 15 sekundmeter, i byarna 18, och fälbåten under en sju timmar lång nattlig färd med revat segel höll en medelhastighet på 7,5 knop.

Detta skedde på havet mellan Raumo och Räfsö, och Bonns stod i den höga sjögången vid rodret hela tiden.

Färden blev denna gång inte lika krävande, även om vinden periodvis stadigt låg på 13-14 sekundmeter. I praktiken fick man uppleva alla typer av väder - och att väderprognoserna ofta vilseledde.

Färden skulle enligt de preliminära planerna gå den traditionella rutten, dvs. söderut längs den finländska kusten och via Åland till Stockholm. Men då en sjörapport på andra seglingsdagen hotade att blåsa fast båten, blev beslutet - utanför Sideby - att styra diagonalt över Bottenviken på det bredaste stället, varvid Ljusne kom att bli den ort man anlände till.

I Ljusne tog man i land för ett kort nattuppehåll, de följande nätterna ankrade man vid Djursten och Rävsund.

Tre dygn kom att tillbringas utan landkänning. Alla i besättningen turades om vid rodret.

Turen från start till mål beskrivs mer i detalj i artikeln här intill, baserad på Leif Sjöströms loggbok. Att särskilt två upplevelser gjorde intryck märker jag när jag vid båtens ankomst till Stockholm lyssnar på besättningen. Nämligen algerna och kustjägarna.

- Det var alger utav helvete. Som att åka i Sargassohavet. En gulgrön sörja som såg förfärlig ut, som unken ärtsoppa, och som man inte ens ville diska i. Man såg verkligen vad det handlade om!

Och så var det alltså kustjägarna.

- Vi låg på hård kryss utanför Arholma precis så mycket som båten tålde. Plötsligt var vi omringade av femton jetdrivna Stridsbåt 90. De formationskörde, och den sista av dem drog på gasen för fullt knappt tvåhundra meter från oss, berättar Bertil Bonns.

Tre kraftiga svallvågor möter fälbåten och slungar den upp i luften, varpå den landar med en smäll. Vid nedslaget slås kilarna vid skivborden loss samtidigt som mastfoten spricker.

Bonns lyckas få båten under kontroll igen och tar i land för att undersöka skadorna.

- Då upptäcker vi att båtbyggarna i tiden förstärkt mastfoten med järnbultar. Utan den förstärkningen hade antagligen hela riggen åkt till sjöss.

De ord Bonns använder om kustjägarna är till största delen otryckbara. De kan sammanfattas med hans åsikt att den som beter sig på det här sättet inför en liten, öppen segelbåt inte har mycket sjövett.

- De har hur många hästkrafter som helst och det måste de tydligen alltid visa för varandra. Han som drog på gasen måste ha varit någon rekryt som var rädd att bli mobbad för att han hamnade på efterkälken.

Fälbåten från Malax är alltså en av de tjugo som ställs ut vid båtutställningen på Sjöhistoriska museet. Båten skall ensam representera regionen Bottniska Viken.

Pär Stolpe, idékläckare och projektledare för utställningen, berättar att det blir den största båtutställning som någonsin genomförts i Norden.

Bl.a. har Nordiska ministerrådet ställt upp med två miljoner danska kronor. Konkurrensen från andra utställningsidéer var mördande, men penningbeviljarna föll för att projektet var genuint nordiskt och hade en folklig inriktning.

- Det finns över 200 båttyper i det nordiska området. Vi har valt ut 20 från Grönland i väster till Baltikum i öster. Tre båtar kommer från Finland.

- Den här fälbåten är något mycket speciellt. Den representerar en uråldrig tradition, en huvudfåra under flera århundraden av folklig båtkonstruktion. Det är en ytterst sjöduglig, funktionell och vacker båt.

Pär Stolpe tror att Sjöhistoriska museets utställning kommer att bli en publiksuccé. 200 000 besökare gissar han på under utställningsperioden från april till november nästa år.

Var och en av de 20 utställda båtarna presenteras tillsammans med en berättelse, utformad i nära samarbete med dem som lånar ut båtarna. För fälbåtens del kommer den berättelsen att handla om säljägaren Wilhelm Sjöroos, välbekant på båda sidor av Bottniska Viken.

Redan nu planeras en fortsättning av Sjöhistoriska museets utställning. Tanken är att den skulle få plats ombord på ett fartyg, som under 1999 skulle förflytta sig från hamn till hamn inom hela det nordiska området.

Tilltänkta ankringsplatser är Vasa, Sundsvall, Helsingfors, Tallinn, Rönne, Köpenhamn, Göteborg, Oslo, Bergen, Tromsö, Torshavn och Reykjavik.

Diskussioner har förts med Sundsvall om att för ändamålet använda skeppet Tunaholm, som planeras som stadens museifartyg.



Om fälbåten

Fälbåten är den klassiska båten för säljägare, bl.a. genom dess sjöduglighet och lastkapacitet. En specialitet är den sluttande fören, som gör det relativt lätt att få upp båten på isen. Med en fälbåt kan man t.o.m. segla genom nyis, upp till två tum tjock, förutsatt att fören på traditionellt sätt förstärkts på strategiska ställen med tunn plåt eller med lager på lager av tjära och sand.

Bonns fälbåt är 27 fot och kan lasta ungefär fem ton. Storseglets yta är 27,5 kvadratmeter, fockens 7,5 kvadratmeter. Seglen, av Günthertyp, har sytts av Bertil Bonns själv.

- Fälbåten är resultatet av århundradens båtbyggarkonst. Jag hörde ofta båten berömmas av skärgårdsfolk och gamla fälmän, så till sist bestämde jag mig för att försöka hitta en, berättar fälbåtens ägare och skeppare Bertil Bonns.

Enligt doktorn i folklivsforskning Ragna Ahlbäck, den stora auktoriteten på gamla träbåtar, finns ingen annan träbåt som är så genomtänkt och fulländad som fälbåten.

© Storkamp Media 1997

Publicerat i olika versioner i Venemaailma, Båtnytt, Norra Västerbotten, Jakobstads Tidning, Sjöhistoriska och Politik i Norden.  


Om den flygande fälskepparen, den olycksbådande storskarven och mötet med Faraos soldater

Läs och lär av utdragen ur fälbåtens loggbok



Färden från Åminne i Finland till Stockholm i Sverige kan följas steg för steg i Leif Sjöströms loggbok. Det är den sanna historien, om än filtrerad genom ett temperament. Här med en del förtydligande tillägg, till att börja med om besättningen, bestående av:

Bertil Bonns, 45, bosatt i Kåge utanför Skellefteå. Fåordig när det gäller egna meriter, men av sakkunniga beskriven som ett enmansuniversitet när det gäller båtar och sjöliv. Arbetade på sjuttiotalet som yrkesfiskare i Kvarken, på åttiotalet som skeppare och forskare på Folkkultursarkivets båt Rödan med nästan hela det finländska kustområdet som arbetsfält. Var skeppsbyggmästare när den internationellt uppmärksammade galeasen Jacobstads Wapen byggdes. Har gjort riggen till världens största isjakt och nyligen slutfört linjeritningarna till både en jakt och en ångbåt beställa av privatpersoner.

Annika Sander, 47, gift med Bertil, arkeolog, kulturmiljövårdare på Skellefteå museum. Även grottforskare och utbildad grottdykare och har undersökt ett stort antal av världens grottor, både över och under vattnet.

Fredrik Stormblad, 46, brandman och utbildad sportdykare, ofta anlitad vid sjöolyckor. Har förarbrev som ger honom rätt att köra brandverkets utryckningsbåt. Självskriven deltagare i den årliga postrodden mellan Holmön och Björkö.

Ralf Söderback, 51, verkskötare, utbildad sportdykare. Ytterst händig, har bl.a. huggit och tillverkat den sex meter höga masten till fälbåten. Med pappa som yrkesfiskare är han mer eller mindre uppvuxen i båt. Även han trägen deltagare i postrodden.

Leif Sjöström, 39, sällskapets Benjamin, journalist, tecknar sin egen serie i Vasabladet, kändis i Österbotten. Med sjövana sedan barnsben. Det är Leif som för den loggbok som ligger till underlag för den följande berättelsen.

Hagel Bonnsander, 2, engelsk springerspaniel med imponerande sjömeriter, bl.a. utnämnd till officiell skeppshund på Jacobstads Wapen. Har diplom på segelduk utfärdat av lotsåldersmannen i Skellefteå som bevis på medlemskap i Neptunii sällskap.

6 augusti

Avfärden sker kl. 13.20 den 6 augusti från Åminne båthamn i Malax, Finland. Destination Vasavarvet i Stockholm, där Pär Stolpe på Sjöhistoriska museet väntar.

Det sista ropet som besättningen uppfattar när båten lämnar Åminnefjärden är "Er ser vi aldrig mer!"

Första dagen är vinden nordlig, 3-5 m/s.

7 augusti

Fortsatt nordlig vind, 4 m/s.

Kl. 10.40 passeras Yttergrunds fyr utanför Sideby. Sjörapporten talar om sydvästlig vind för flera dagar framåt. Inför risken att fastna vid den finländska kusten beslutas att styra mot den svenska sidan.

Mot kvällen avtar vinden och kl. 22 är det stiltje. Båten är 45 sjömil från land. Ungtärnor och ungtrutar kretsar kring båten.

- Vackert väder, ger Ralf Söderback som väderprognos. Annars skulle sjöfåglarna inte hålla till så här långt ute.

Ovanför ekan, som fälbåten har på släp, hänger en myggsvärm, obekymrad av sitt läge långt hemifrån, något som får Leif Sjöström att associera till centrala finländska politiker.

"Obotliga optimister på livets hav precis som Tarja Halonen och Ole Norrback på väg till Bryssel", är den filosofiska sammanfattningen i Leifs loggbok.

8 augusti

En natt i stiltje följs vid soluppgången av en svag nordostlig vind 2 m/s.

Kl. 10 slår en gråsäl nyfiket följe med fälbåten.

- Faraos soldater, säger Bertil Bonns.

Enligt gammal tro bland sjöfolk var gråsälarna en inkarnation av Faraos soldater som drunknade i Röda havet under sin förföljelse av Moses. Bertil kan alla sådana historier och vet också hur man undviker att stöta sig med makterna.

Som det här med att vissla till havs, något som ju kan leda till fruktansvärda oväder.

- Hamnar man i stiltje, kan man vissla svagt. Men det är riskabelt och inget jag rekommenderar för en nybörjare. Ett bättre sätt är då att hugga kniven i masten. Från det håll man vill att vinden skall komma förstås, säger han.

Kl. 12 siktas de första algstråken, som i de solbelysta dyningarna ser ut som böljande åkerfält. Snart seglar man i något man karakteriserar som ärtsoppa. Den planerade simturen avskrivs, man besluter att inte koka potatis i havsvattnet.

Kl. 16 passeras fiskegränsen mellan Sverige och Finland.

Algstråken löper i nord-sydlig riktning och dyker upp med jämna mellanrum på ett ca 35 sjömil brett område.

Besättningen får ett konkret bevis på att radarreflektorn kan göra nytta även i dagsljus. Ett sydgående fartyg styr rakt på fälbåten och väjer först då Fredrik Stormblad fått upp reflektorn i masten.

- Han satt väl och sov, konstaterar Fredrik. Det är vanligt att styrmännen kopplar på autopiloten ute till havs.

På kvällen sjunker temperaturen, himlen blir blåsvart och vinden ändrar till sydlig, 11-12 m/s. Storseglet revas. Vågorna skummar in över skivborden så fort rorsmannen brister det minsta i uppmärksamhet.

"Efter värmen och stiltjen är det som om vi nu seglade på ett helt annat hav under en helt annan årstid", kommenterar Leif Sjöström i loggboken.

- Inget bra sätt att transportera katalogiserade museiföremål, muttrar museiantikvarien Annika Sander, när fälbåten flyger framåt stampande i vågorna.

9 augusti

Efter en natt i friska och hårda vindar siktas i gryningen Sveriges kust, varvid Hagel, som dittills tagit överfarten med stoiskt lugn, piggnar till och ställer sig i fören.

Besättningen identifierar platsen som Ljusne och tar i land just där älven mynnar ut i havet. Hoppande lax klyver älvens yta var trettionde sekund.

"Nyfikna infödingar endast iklädda joggingdräkter smyger fram ur strandvegetationen och närmar sig fälbåten med avvaktande steg. En medelålders man, antagligen hövdingen, lösgör sig ur gruppen och kliver ut på bryggan med värdig min", skriver Leif Sjöström i sin loggbok.

- Vad är detta för båt, frågar mannen.

En fälbåt på väg till Sjöhistoriska museet i Stockholm, får han veta.

- Ja. Ja. Sjöhistoriska museet. Det är alltså därför ni seglar omkring med en smörkärna ombord, säger han och pekar på fälbåtens länspump av trä.

- Var sover ni, frågar han.

I båten, blir svaret.

- I båten. Ja. Ja. Själv sover jag hemma i min egen lägenhet, säger hövdingen. Med särskild betoning på "hemma" och "egen lägenhet", innan han majestätiskt glider i väg mot samhället.

Människorna i Ljusne visar sig vara rekorderliga och generösa. I Ljusne-Ala Motorbåtsklubbs klubbhus får besättningen bada bastu och låna tvättmaskinen.

10 augusti

Avsegling från Ljusne kl. 10.40. Exakt i det ögonblicket tar en fiskgjuse en lax i älvmynningen.

Besättningen inspireras att kasta ut en lina med ett gäddrag i hopp om att själv få lax till middag. Draget halas in snabbt när en gråsäl börjat följa fälbåten på nära håll.

"Trots att vi seglar en gammal säljägarbåt tror jag inte ens Sjöhistoriska museets personal skulle gilla att vi kom farande med ett sälkadaver", konstaterar Leif Sjöström i loggboken.

Ostliga vindar, 12-13 m/s.

På kvällen bryter ett mäktigt åskväder ut över fastlandet. Den svarta kustlinjen flammar upp blåvit och kristallklar när blixtarna korsar varandra. Det är ödesmättat så det förslår.

Leif Sjöström tycker att skepparen, när han i blixt och dunder står till rors i sin gamla fälbåt och går för bidevind i rasande fart, ter sig som Gävlebuktens svar på den flygande holländaren.

"Den flygande fälskepparen dömd att i evighet segla sältran och torkad fisk till Stockholm. Bertil flinar och förefaller tilltalas av tanken", noterar Leif i loggboken.

Sent på kvällen syns märkliga himlafenomen över Forsmarks kärnkraftverk. Gissningen blir att det är fråga om något av fyrverkerierna vid vattenfestivalen i Stockholm.

11 augusti

Hårda och friska vindar hela natten. Kl. 02.20 lägger fälbåten till i en skyddad vik vid vid Djursten utanför Öregrund.

Besättningen somnar på en strandklippa och vaknar till solsken och värme. Det är 20 grader i vattnet.

Avfärd kl. 10.40. Efter en seglats i svaga vindar nås Grisslehamn i kvällningen. Natten tillbringas på kryss på Ålands hav i duggregn och sydliga vindar 4-5 m/s.

12 augusti

I gryningen siktas Arholma och farleden in till Stockholm. Uppklarnande och tilltagande sydlig vind.

Flera storskarvar som sträcker förbi förorsakar febril aktivitet hos Bertil Bonns vid rodret. Han försöker väja undan så att de inte skall korsa färdriktningen framför fören, men misslyckas.

Enligt gammal sjömanstradition är detta ett allvarligt omen. En korsande storskarv innebär olycka, och det är ett tecken man inte skämtar om!

- Men menar du att du verkligen på fullt allvar tror att storskarven förorsakar olycka, frågar Leif.

- Nä. Men det gäller att hålla liv i de gamla kunskaperna, förklarar Bertil.

Olyckan kommer dock strax. I form av kustjägarna. Läs närmare om det i huvudtexten.

När färden trots allt kan fortsätta efter olyckan, möter fälbåten en motorbåt styrd av Pär Stolpe - projektledare vid Sjöhistoriska museet.

Stolpe visar sig vara en sjöfantast och skärgårdskännare av stora mått, "en levande och båtburen uppslagsbok", enligt Leif Sjöströms loggbok. Stolpe underhåller med berättelser om verklighetens Hemsöborna och bjuder på rom från Jamaica.

"Verklighetens Madam Flod, Susanna Berg, var inte alls så undanglidande och svårgripbar som Strindberg framställer henne. Hon var tvärtom ett resolut och handlingskraftigt fruntimmer som hela tiden visste vad hon ville", noterar Leif Sjöström.

I augustimörkret sitter fälbåtsfararna i Pär Stolpes kajuta i äkta Roslagsmiljö, "som om man satt bänkad till bords i en berättelse av Albert Engström".

"Nja", invänder Stolpe. "Engström betraktade nog de rospiggar han skildrade ganska mycket von oben; han var väldigt mån om sitt umgänge med överklassen. Läs Sten Rinaldo i stället! Han bodde en stor del av sitt liv på Furusund och umgicks på jämbördig fot med fiskare och skutskeppare. Sten Rinaldo är den verklige skärgårdsskildraren!"

13 augusti

Seglatsen fortsätter mot Stockholm. Mycket tid går till att uppvisningssegla för pressen, som framför allt är intresserad av att ta bilder.

"Fotograferna kretsar i Pär Stolpes båt runt oss varv efter varv. De ylar som hundar och lyckas få Hagel att ställa sig förväntansfullt spanande i fören. Förvånade passagerare åser skådespelet från förbipasserande Waxholmsbåtar", enligt loggboken.

Kl. 16.30 lägger fälbåten till vid Vasavarvet.

"Den ser liten ut där den ligger intill en svensk isbrytare och en rysk ubåt", konstaterar Leif Sjöström innan han tillsammans med kamraterna drar sig in mot metropolen och några kalla öl.

"Där sitter vi och stirrar förundrade på svettiga och sammanbitna rullskridskoåkare i femtioårsåldern och andra storstadsbor som kan konsten att relaxa på ett världsvant sätt."

Följande dag tar sällskapet taxi till Arlanda och åker hem till Vasa på 50 minuter och 40 sekunder.

Mest oväntade mötet: Simsnäppan. En gracil raritet som Leif Sjöström nu såg för första gången.

Mest glädjande upptäckten: Mängden av havsörnar. De kunde iakttas både på den finländska och svenska sidan i en mängd som tyder på att återväxten lyckats över all förväntan.

Mest ruggiga plats: Vattnen utanför Sideby, där stora delar av havsytan täcks av dun och fjädrar från ruggande fåglar.

Tristaste nattliga arbetsmomentet: Pumpandet under de första dygnen, då båten ännu läcker och det varje halvtimme gäller att pumpa kraftigt för att hålla vattnet under farveden.

Mest uppskattade prylen: De specialkonstruerade muggarna som donerats av enda sponsorn, Malax Handelslag. Form: som vanliga muggar upptill, men med en mycket bred fot och med en välhäftande plastmatta under. Trots tidvis våldsam sjögång spilldes aldrig något ut.

Mest exklusivt: den klubb som under färden grundades av fälbåtsfararna. Inträdeskrav är att i fälbåt ha färdats över Bottniska viken.

Förste hedersmedlem i ovannämnda klubb: Hagel Bonnsander.

© Storkamp Media 1997

Publicerat i olika versioner i Venemaailma, Båtnytt, Norra Västerbotten, Jakobstads Tidning, Sjöhistoriska och Politik i Norden.



Startsidan