, Part 2Thomas Björnsson hade gått till sina fäder och fått sin grav bland de rika och mäktiga i Stockholms storkyrka långt från barndomens havsomslutna ö i den österbottniska skärgården. Till Wargö och Pörtom i Närpes dåtida storkommun hade dödsbudet nått syskon och syskonbarn. Om någon övervarit begravningen i Stockholm av släkten i Finland är dock obekant. Men en tidig septemberdag 1583 beger sig arvingarna Hans Björnsson från Wargö, systersonen Erik Jönsson från Pörtom och hustru Brita Björnsdoter till huvudstaden för att där närvara vid arvskiftet efter broder Thomas Björnsson.
Säkerligen var det med de allra största förväntningar, "arvspretendenterna" anträdde den långa resan för att inställa sig på rådhuset i Stockholm. Det gällde att komma fram i rätt tid, då ärendet skulle behandlas på rätt rådstugodag, som denna gång var den 23 september 1583. Det var nu inte vilket arvskifte som helst som dessa långväga resenärer skulle övervara - de skulle skifta och byta sig mellan det största av alla hitintills kända medeltida arv som någonsin gått till Österbotten. I och för sig var det ingen ovanlighet, att folk från denna landsända satt i rådstugan och otåligt stampade fötterna mot stengolvet i orolig väntan på rådets beslut i olika arvstvister. Redan i slutet av 1400-talet börjar notiser härom skymta i tänkeboksmaterialet för att bli allt vanligare under det följande århundradet. Härvidlag tycks Mustasaari socken inneha ett slags oslagbart rekord, men Närpes och Lappfjärd låg heller inte dåligt till. Ofantliga kapitaltillgångar har genom århundraden pumpats in i det österbottniska näringslivet denna väg, och ingen kan väl förneka att dessa emigrationens injektioner betytt mycket för samhällets blomstring och ekonomiska fortbestånd.
Den här gången var det Wargöns och Pörtom bys tur att få stå i guldregnet. Att det rika arvet efter vår vän Thomas kom väl till pass på såväl Wargön som i Pörtom, behöver ingen betvivla. Hans Börnsson behövde åtminstone inte vid sin återkomst till hemorten fortsätta att bryta sten på de magra tegarna kring hemgården. Det var nu inte längre någon utopi för hans vidkommande att förvärva sig ett hemman om minst i mantals storlek. Kanske blev Erik Jönsson i Pörtom och Hans Björnsson på Wargön respektive orters verkliga storbönder efter arvskiftet i Stockholm. Det inbjuder onekligen till en efterforskning för att utröna hur arvet efter Thomas förvaltades i de österbottniska bygderna.* För den forskare, som gläder sig över det minsta lilla ljus, som forntida hävder kan sprida över framfarna människors öden, måste det omfattande och synnerligen upplysande arvsinstrumentet om Thomas Björnssons kvarlåtenskap och förlikningen härom bringa honom att jubla av förtjusning. Av formuleringen och innehållet framgår klart, att det här är fråga om en stor och betydande man, som gått ur tiden. Rättens ledamöter och stadsskrivaren hade helt säkert ännu i livligt minne Thomas Björnssons bön och begäran att få sina sista förehavanden nogsamt inskrivna i stadens tänkebok. Och det är i ljuset härav, som det detaljrika arvsinstrumentet måste betraktas. Lägger man därtill den omständigheten, att vi i tänkeboksnotiserna förgäves söker uppgifter om många kända stockholmares efterlämnade arv, förstår man hur djupt Thomas Björnssons bön trängt ned i medvetandet hos den, som då förde pennan bland stadsskrivarna.
Det kulturhistoriska aktstycket börjar med följande högtidliga ord:
"Wy borgmästare och rådmen uthi Stockholms stad bekennes och med dette wårt öpne breef fulkomligen tilsthå, att åhren efter Christi wår frelsares födelse tyd 1583 then 23 septembris, då wy för rätta såto på Stockholms rådhus å rätten rådstugu dag uti erlig och wälbyrdig mans Brun Bencktson slotzsfougtens widerwaro, kommo för sittiande rätten wår medborgares framlidne Tomas Byörsons erfwinger, nemligen hans broder, Hans Byörson y Wargöö uti Närpis sochen y Österbotten, Erich Jönson y Pörtom på sins moders Bryte Byörsdetters wegne samt hustro Bryte Byörnsdotter, framlidne Echill Peersons efterlefde enkie, gifwendes tilkenne, att the uti gode mäns närwaro hade nu skifpt och bytt med förnempde Thomas Byörsons efterlefde enkie, hustro Anna Henrichzdotter, hwad deel som them erfwa borde efter theris framlidne broder, både y lösöre, theslikes och i f aste grund, så att the wore nu ther um aldelis wenligen och wäl förlichte wordene".
Härefter följer nu själva bytesobjektens uppräkning och fördelning:
"- och gick samma arfweskifte heller byte aldelis så til, som the gode män bekende, hwilke öfwer thenne wenlige förlichning, wore förordnede. Först deltes y tw emellan förschrifne (hustro) Anna och förnempde hennes mans Tommas Byörsons arfwinger allehonde lösöre både y köpzhandeln, theslikest y sölfwer, theen, kopper, mässing, senge och gongecläder och all indöme, inge undentagendes. Sedan byttes och skiftas hus och faste grund them emellan, såsom her efter föller etc".
På hustru Annas part föll det stora stenhuset på Kindstugatan, vilket skattningsmännen skattade till ettusen daler, och eftersom en daler utgjorde fyra örtugmark, blev summan 4 000 mark, eller hälften av den i det föregående omtalade köpesumman åttatusen mark. Dessutom föll på hennes del ett trähus "östan till", som skattades till etthundratjugo daler, samt en sälbod skattad till etthundratio daler.
Arvingarna från Österbotten bekom följande del: Två korsvirkeshus "västan till" liggande vid Moises gränd och skattades sålunda, att det övre huset upptogs till ett värde av tvåhundratjugo daler och det nedre huset till etthundraåttio daler. Eftersom värdet av dessa hus inte motsvarade den totala arvslotten, som uppgick till betydligt högre belopp, erhöll arvingarna av hustru Anna i kontanta medel trehundratjugoen daler. Men arvsandelarna skulle slutligen bli betydligt större.
Thomas Björnssons utestående fordringar genom hans "köpzhandel" skulle sedermera delas, när dessa influtit. Dessutom ställde stärbhuset den fastighet, som Thomas förvärvade sista året han levde, och för vilken han betalade 600 daler, till säkerhet för Thomas Björnssons egna oguldna skulder. Överenskommelse träffades således om att det slutliga arvet skulle fördelas, då alla fordringar och skulder avklarats. Värdet av lösöret kan givetvis inte uppskattas i pengar, men eftersom i lösöret ingick silver, koppar, mässing och sådant lösöre, som tillhörde Thomas Björnssons köpshandel, troligen andelar i skepp och skutor, måste arvslotterna ha blivit mycket betydande.* Vid omräkning i det i Finland vid denna tid brukliga myntsystemet mark, skulle arvingarna från Wargö och Pörtom tillsammans ha bekommit 2 884 mark. Men märkas bör, att de två korsvirkeshusens saluvärde måste ju ligga betydligt högre än det uppgivna skattningsvärdet, varför arvsdelarna blev betydligt större. Dessutom har här icke inräknats lösöret, skeppsandelar o dyl som säkert steg till mycket höga belopp, ej heller vad som framdeles skulle inflyta genom utestående fordringar eller vad som även kom att utvinnas av det stenhus, som var ställt som säkerhet tills skulder och tillgångar i sin helhet kunde redovisas.
Förmodligen måste man, lågt räknat antaga vars och ens arvslott till minst 1000 mark. Vad man kunde förvärva i hemorten för en sådan summa, får man en föreställning om vid jämförelser av hemmansvärdena enligt skattelängderna från 1571 i Finlands statsarkiv. Om vi tar samtliga åtta hemman på Thomas Björnssons hemort Wargön så uppskattas dessa hemman till ett totalt värde av 1027 mark. Brodern hans kunde således vid sin hemkomst från arvskiftet i Stockholm utan större uppoffring inköpa hela hemmansbeståndet på Wargön. På samma sätt kunde Erik Jönsson och hans moder Brita Björnsdotter "röra om i grytan" hemma i Pörtom.
Vad arvingarna förde hem till Österbotten. var dock endast hälften av Thomas Björnssons totala tillgångar. Det stora stenhuset behöll änkan och bebodde detta ännu 1591.
Härav får man en liten blek föreställning om hur ofantligt rik fiskar- och småbrukarsonen Thomas hade blivit på sin "Robinson Crusoes ö". Förvisso var han en stor son av österbottens allmoge - glömd och okänd bland hävdatecknarna i sin forna hembygd.
År 1982 är det jämt 400 år sedan geniet från Wargön lade ned, vandringsstaven. Skall minnet av denne man, som i sig förkroppsligat det bästa hos den genuine österbottningen - mod och djärvhet, bondeklokhet, sparsamhet och gudsfruktan - myllas ännu djupare ned i glömskans jord eller skall det bli en tändande fackla i händerna på den unga generation, som nu lever i dagens Österbotten?
Part 1